torsdag 17 november 2011

Rädsla.

IMGP3607
Det är inte så ofta jag tänker på det numera men så ibland så kommer det över mig. Kan vara en vacker bild, en film jag ser, musik, eller bara en känsla av lycka och kärlek till någon eller något. Eller som i morse när jag satt och läste morgontidningen. Dödsannonserna… en kvinna några år äldre än jag, med man och barn….som alltid vid dessa annonser så far blicken till texten längst ned och jo då, visst var det gåvor till cancerfonden…
Då kommer den över mig, denna otroliga rädsla för döden, för att få ett återfall. Rädslan över att mista detta härliga liv, alla jag älskar och allt som jag har runt mig. Då får jag en svacka en dag då jag funderar. Denna rädsla som alltid lurar runt mig och alla som varit med om en liknande upplevelse, att ena dagen vara frisk och så , pang, bara så där få en dom som kan leda till att man inte finns längre mer än i minnet.. Denna känsla som aldrig kan förstås om man inte själv varit med om det, denna känsla av total maktlöshet och förtvivlan, rädsla och hopp den måste man ha upplevt för att förstå. Jag hade gärna varit utan denna upplevelse, jag hade gärna levt ett liv utan att kunna förstå men nu är det inte så, jag och min familj har varit med om detta och jag erkänner rakt av, att jag är skiträdd för att få ett återfall, rädd för att det värsta ska hända, för jag vet att det kan komma som en blixt från klar himmel och drabba vem som helst utan orsak.
Men jag behöver ibland påminna mig själv om att det har hänt, det är i det förflutna och vad som händer i morgon spelar ingen roll, det är idag som är, det är nu som är och om jag låter rädslan hindra mig från att leva fullt ut här och nu…vad finns då?
Så jag ger mig själv en stund av eftertanke, en riktig sorge stund med alla tillbehör utom choklad för det har jag ingen BlinkarEn stund där jag får låta tårarna rinna, för detta är ett sorgearbete som jag behöver gå igenom, som jag i min duktighets iver hoppade över, då när det hände.
Så mina vänner lev nu, hur det än är, för i morgon är en annan dag!
Helena.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar