Ja jag kan ju inte gå här å sörja något som är över hur länge som helst, då blir det inte att sörja, utan mer att älta, gnida salt i såren och tycka synd om mig själv. Det är i och för sig skönt men inte hur länge som helst. Nej, en stund får räcka.
Sen då? Vad gör jag för att muntra upp mig och gå vidare, ja är det bara lite grubbel och dagen är fin, då tar jag mig en tur med kameran, brukar bli skitbilder men humöret blir bra och bilderna raderar jag
Men om det är en riktig sorgedag med många djupa tankar och tårar då springer jag, ett riktigt skitpass, i skogen blir det. Springer så leran sprutar, kvistarna piskar och svetten stänker. Självklart i sällskap av mina tre svarta..hundarna! Dom älskar detta, får hur mycket motion som helst, skuttar runt och biter mig i händerna, stannar framför fötterna och nosar är allmänt irriterande och i vägen men sen, när jag totalt slut rasar ner i mossan, då överfaller dom mig med våta pussar och mycket bus och vem kan vara ledsen då?
Så nu vilar jag ut i soffan trött men nöjd och jag har bestämt mig för att sluta läsa döds annonserna, om någon jag känner dött lär jag få veta det förr eller senare i alla fall…
Lev nu!
Helena……
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar