torsdag 15 december 2011

Dags att knyta ihop….

IMGP3559 (640x425)
Det börjar bli dags nu att summera och knyta ihop säcken igen. Denna säck som var så överfylld med all möjlig bråte, så fylld att den sprack. Ska jag då verkligen knyta ihop den igen, spara den säcken som är så dålig, ja det kan man undra. Ska man verkligen spara på gamla minnen, såna som gjort så ont? Ja därom tvistar de lärde, som man brukar säga, det finns en uppsjö av olika självhjälpsböcker, som talar om alla möjliga och omöjliga tekniker.
För mig så blir det så att, jag har under denna tid bearbetat dessa gamla smärtsamma minnen, vänt och vridit på dem, sett dem från alla vinklar, gått tillbaka och genomlevt dem igen i smärta, oh ja men samtidigt med den vuxna kvinnans alla kunskaper. Jag har sett och känt och bearbetat, så de flesta minnen, ja alla faktiskt, är inte längre smärtsamma, de är just minnen, vissa behåller jag andra låter jag lösas upp, så säcken den är tom nu. Den är förbrukad och går till historien. Jag har lärt mig att rensa på ett sätt som fungerar för mig, genom att se verkligen se och känna, innan jag slänger, kanske sparar jag en bit av något, kanske ser jag det för vad det var för att sedan låta det gå. Vissa händelser behöver ligga till sig och mogna lite innan man verkligen kan se vad det är men inte allt, ibland behöver man bara släppa taget och gå vidare.
Man kan aldrig ändra på något som hänt, man kan däremot ändra på sättet man ser på det. Vad jag lärt mig är, att man aldrig kan springa från saker som är jobbiga, inte heller begrava eller stänga in, det kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt, tyvärr oftast smärtsamma sätt. Jag väljer nu att se och bekräfta, detta har hänt, jag har varit med om det för att sedan låta det gå.
Jag försöker leva här och nu, en dag i taget och se vad som händer. Men det som varit, det har varit och stör mig inte längre.
Nu börjar nästa resa den som bygger upp mig. För man blir inte automatiskt frisk och stark av att göra upp med det som tyng en. Men man blir fri, fri att själv välja en väg, att själv bestämma vad man väljer att lägga sin energi på. Jag har blivit lättare nu, lättare i hjärtat, lättare i själen, säcken var tung men nu väljer jag att låta den gå, jag behöver inte längre någon säck, jag väljer att resa vidare utan bagage.
Man har alltid ett val och det finns alltid möjlighet att börja om!
Det är helt ok, att sätta sig ned en stund och fundera, för att sedan erkänna, att jag valde lite fel men nu börjar jag om!!
Helena.

2 kommentarer:

  1. Åhh så klokt du skriver...minnen har vi som du skriver alltid kvar! Det vi kan göra som människor är att förhålla oss till dem! Sluta släpa runt på tunga stenar (minnen) i ryggsäcken och istället jobba med dem så att de bli små tunna papperslappar! Tyvärr är det ju så att vi aldrig helt kan vara säkra på att ett minne är glömt - det kan ju dyka upp när vi minst av allt anar det, när vi känner en doft, ser ett speciellt ljus, befinner oss på en plats mm!
    Lycka till Helena!!!!!!
    KRAM!
    // Lisa

    SvaraRadera
  2. Tack!
    Visst dyker minnen upp då och då som de ska göra men nu behöver jag inte få smockan av dom varje gång, utan mer som en mild strykning över kinden. Som det ska vara med ett leende och en varmare känsla i magen...
    Kramen till dig Lisa!

    SvaraRadera