fredag 12 oktober 2012

Avslut!

IMGP6449 (640x425)Denna text är kommen ur mina ord och tankar men stammar i grunden från någon annan, orden är inte mina egna.
I begynnelsen varde ljus, står det i boken som kallas bibeln. Den boken har jag inte läst, den är alldeles för tjock och har väldigt små bokstäver.
Jag har svårt att tro på budskapet, eller nej, det har jag inte, för budskapet är antagligen helt ok men det är vad den används till som jag har svårt för. Den används som pekpinne i hur människor ska leva och verka. Den används som vapen och förklaring till varför man krigar och förtrycker, det gäller inte enbart bibeln utan de flesta skrifter som påstår sig innehålla guds budskap till människan.
För mig finns inte gud i en bok, inte heller i en kyrka, även om man där kan höra hans röst tydligare eftersom det oftast är tystare där, tjocka sten väggar som stänger ute verklighetens alla ljud. Det är ganska lugnt där också då inte många människor besöker kyrkor.
För mig finns gud i allt som är och var jag är, gud finns alltså i mig, inte bara i prästerna som de påstår, visst finns han hos dem också och visst eftersom de har all tid i världen att be och lyssna så har de säkert mer kontakt med honom än vad jag har.
Nej hans budskap finns inte i en bok, inte heller i prästernas predikan. Hans budskap finns i mig, i allt jag gör, i allt jag är. I luften jag andas, vattnet jag dricker, kärleken jag känner till min man, mina barn, mig själv och min omgivning.
Gud för mig är inte den kristna trons gud, visst är jag född in i den svenska kyrkan döpt men inte konfirmerad. Jag har alltså inte legaliserat min tro genom konfirmationen. Inget aktivt kristet val av mig då men nu kan jag se tillbaka och känna det jag då kände. Detta är inte rätt, ingen präst ska få säga vad jag ska tycka eller tro på, min tro är fri.
Gud är en kraft som lever inom mig och allt annat, även sk döda ting innehåller guds kraft, för den är skapad av en människa, en människa har rört vid den och på så sätt laddat den med kraft. Har en sak som går sönder då tappat sin kraft kan man undra men nej jag tror inte det. Den har sänt oss ett budskap, nu blir det flummigt men så är det. Vi ska iakttaga våra känslor, vår reaktion på att saken gick sönder, att barnet blev sjukt, att någon avled och lämnade oss. Att lära genom erfarenhet, att lära genom att iakttaga våra reaktioner och handlingar. Om inget ont eller svårt någonsin hände oss, hur skulle vi då lära oss saker. Jag tror aldrig jag mött en människa som  sagt att de inte lärt sig något efter en tung period, just när vi är i den och direkt efteråt, då säger man det inte, då kanske man förbannar gud och säger, varför, varför drabbar detta mig, varför kan livet aldrig bara vara enkelt och lätt.
Men sen när tiden går och händelserna bleknar så finner man styrkan och kunskapen. Bara att överleva en svår händelse, vetskapen om att man tagit sig igenom och överlevt ger styrka. När sedan nästa händelse sker då vet man, att det gick bra förra gången, visst var det tung, jobbigt och skrämmande men det gick, då finns hoppet om att det går nu också. Man samlar på sig redskap som gör det lättare att hantera saker, man samlar på sig kunskap och erfarenheter som gör det lättare och lättare att komma vidare. Därför är det viktigt med tid för eftertanke och reflektion, inte att älta och ångra. Mer för att gå igenom och avsluta, att se vad som hände känna hur det kändes och sedan gå vidare. Många människor är rädda för detta arbete, rädda för att se vad de gjorde fel och om jag hade gjort så eller si, då kanske det hade gått bra. Att anklaga sig själv ger ingen kraft. För hur vi än gjorde, så gjorde vi det, det går inte att ändra på nu men är en erfarenhet till nästa gång något händer. Att förlåta sig själv för det som man ser som sina misstag är en viktig bit i detta arbete. Att inse kraften i orden “ Jag gjorde så gott jag kunde i den situation jag var” det är viktiga ord, för hade du kunnat gjort något annorlunda just då, så hade du.
Många människor söker sig i svåra stunder till just kyrkan och prästerna, det är inget fel i det. Kyrkan är som sagt tidigare en lugn plats att samla tankarna på att varva ned en stund och koppla bort yttervärldens krav och larm. Präster är ofta väldigt sunda och trevliga människor att samtala med, de som valt yrket är oftast empatiska och tränade i att lyssna. Det kan ge  hjälp att komma vidare och känna styrka. För mig fungerar det inte, finns ingen plats som ger mig sådan panikångest som i en kyrka.
Vissa söker sig till kyrkan för att få förlåtelsen, den vi behöver när självanklagelsen slår till, när vi förbannar oss själva för det vi inte gjorde eller sa. Eller för det vi gjorde och sa.
Men om man får förlåtelse genom en annan människa, då förlåter man inte sig själv, då lever det vidare inom mig som en kraft även det en negativ kraft. Hen sa att det var ok, hen sa att jag var förlåten men, tar jag då ansvar för det jag gjort, har jag då redskapet inom mig eller måste jag söka det hos någon annan. Visst,  ensam är inte stark men om inte styrkan finns inom mig och kan sammanlänkas med andras styrkor, då blir jag den svaga länken. Ibland behöver man det, man behöver få vara liten och svag tillsammans med andra men man bär sin styrka inom sig i alla fall.
Att förlåta sig själv ger styrka, att ångra sig ger erfarenhet, att be om ursäkt, från hjärtat och utan att skylla på något ger styrka. Ärlighet är mod som ger styrka även om den sker mot mig själv i min ensamhet.
Nej jag behöver ingen biktfader, ingen präst eller kurator. Jag bär kunskapen inom mig min gudskraft som gavs till mig när jag föddes och valde ett liv på jorden.
Allt jag behöver bär jag med mig.
Vad jag behöver, är någon som visar mig vägen till kraften, för den vägen glömmer vi om den inte används. Om man hela tiden blir tillsagd hur man ska leva, vara, tänka eller göra då lär man sig aldrig och förblir den svaga länken i kedjan. Men om man tillsammans med sunda trygga människor får pröva och falla då finner man sin egen kraft. Om man tillsammans med trygga människor får vila och samla sin kraft då lever man. Det är aldrig försent att finna den kraften vi bär inom oss..
Med denna text väljer jag att avsluta bloggen. Den har fyllt sitt syfte och era kommentarer har gett mig styrka och mod i svåra stunder.
Det är dags nu, att gå vidare i livet. Jag bär med mig er vänskap.

Allt det bästa önskar jag er!
Helena.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gadgeten innehöll ett fel