Att lyssna…

Idag så vaknade jag med en sån där lite krallig, obehaglig känsla i kroppen. Inte sjuk på något sätt, bara obehaglig.

Morgonpromenad i kolsvart mörker och regn med glada hundar, nya gummistövlarna läcker, så hela höger foten blev plaskblöt.

Irriterad känsla i hela mig…

Det är dags nu, dags att lyssna inåt, att lyssna till kroppens signaler,något är i olag och jag behöver en time-out för att komma till ro med vad det är… det svider i musklerna och kroppen känns allmänt obehaglig. Men det är fibro känslor säger många när jag beskriver det och visst kanske är det så men för mig är det en signal om att sakta ner och se över vart jag är på väg, att sjunka in i mig själv en stund och lyssna till min själ.

Jag hör mig själv upprepa orden “ det är nyttigt för mig, det går fint, jag fixar det” och inser… hmm…jag har ramlat lite ur spår.

Ja visst är det bra för mig att träna på att arbeta på förmiddagen men det är också sjukt jobbigt, då förmiddagen är min sämsta tid. Min naturliga reaktion på en sådan situation är att utsätta mig för det och göra det med full fart, för allt går, bara man är riktigt fokuserad och ger järnet. Men nu var det ju inte så jag skulle göra… Att jag ramlar tillbaka i gamla spår är på sätt och vis bra, det ger mig en chans att förändra, att upptäcka och inse, att göra om och göra rätt.

Så nu flyttade jag min lediga dag till idag, istället för på onsdag, ska ringa och beställa tid för en massage för att rensa ur de värkande musklerna och resten av veckan arbetar jag eftermiddag, allt för att åter komma i balans och fortsätta framåt!

Hej hopp i novembermörkret!

Helena.