Som det kan bli…

Jag fick mig en riktig tankeställare igår.
Levererade en bunt färdiga buketter till en butik där det satt tre herrar och filosoferade med sina kaffe koppar. På mitt vanliga lågmälda sätt… nej inte jag… , tvärt om som vanligt dundrade jag in i 190, ler glatt mot herrarna och talar om att nu minsann är det dags att i ger frugan en blomma!!
En av herrarna ser på mig och säger att jag har ingen att ge…paus i mig, vad har jag sagt, hur tänkte jag där…”Gode gud, ge mig förmågan att tänka innan jag talar”… finner mig och säger käckt, att du kanske har en snäll granne att ge till… paus… men nej inte det heller… hmm.. lite generat slokörad tassar jag vidare..
På vägen ut ger jag herrn ett leende och då säger han att… men jag köper gärna en bukett till dig!! Ja vad svarar jag på det då.. där fick han allt sista ordet
Jo jag sa, tack det var snällt och skyndade ut!
Nej alla har inte någon att ge till denna alla hjärtans dag och det känns lite sorgligt, alla har inte heller någon att få något av… och det känns också lite sorgligt..
Detta fick mig att tänka på en händelse som ligger några år bak i tiden, då när jag jobbade i skolan i en andraklass.. tror jag det var..
En alla hjärtans dag fick vi fröknar var sin ros av en pojke. Han hade varit med mamma och storebror till blomsteraffären för att köpa rosor till broderns flickvän. Väl i affären hade även han velat köpa till någon som betydde mycket för honom och då var det vi fröknar! Den rosen lever fortfarande i mitt minne och minnet ger en varm skön känsla inom mig!
Helena.