lördag 17 april 2021

När allting kommer så nära och livet blir ovisst.

 

Corona, covid och pandemi. 

Jo men det har blivit en vardag i detta också. 

Då i början följde jag nyheterna varje dag såg presskonferensen och läste tidningen. Men sen blev det för mycket, fick som panik bara av att gå in på mat affären så jag la ner nyhetsföljandet. Tänkte att jag det får vara som det är och jag får göra det jag kan för att skydda mig. 

Pinne i näsan vid minsta symptom har även det blivit en vardag. Hålla koll på snorläget på jobbet har blivit en vardag. Munskydd i affären, tvätta, sprita ja allt har blivit en vardag.

Men så kom beskedet, min vän fick covid, en vän som är i riskgrupp. En vän som är mig nära och viktig men bor långt ifrån, vi har inte setts på över ett år, ja inte sedan covid startade. Vi som hade planer på att ses men så blev det inte för resor inte skulle göras, evenemang ställdes in, nya planer gjordes och snart ska vi ses, dricka bubbel, prata och skratta. 
Nu ligger hon nedsövd i en respirator och vi kan bara vänta, be till allt som finns eller inte finns spelar inge roll bara det kanske hjälper.
 Det kom så nära nu, livet som är ovisst.
 Detta som kan hända oss alla vem som helst har nu hänt min vän. och jag kan inget göra, bara vänta.....