Munkängarna, det var ett härligt ställe som jag ska åka tillbaka till vid tillfälle men då på våren och med en karta över området.
Som det blev denna gång så kom vi dit av en händelse, vi var på väg hem och såg skylten. Och eftersom jag hört om det av en dam på campingen så svängde vi in för en snabb titt. Som inte blev så snabb men ändå inte räckte
Det var som att gå i en lövsal, mörkt och svalt, höga lövträd och döda stammar som låg här och var.
Trolskt och vackert.
Alldeles tyst och stilla….
Inga människor som for runt och gjorde väsen, en klar motvikt mot Lysekil i Juli…just det som vi sökte…
Ja detta var en magisk plats…
Idag så regnar det, igen här hemma och jag fortsätter att vila huvudet. Blir otroligt uttröttad av alla intryck just nu och märker hur påverkad hjärnan blir av denna utmattning jag gått igenom. Nu när kroppen har återhämtat sig så märker jag tydligare hur mycket jag har kvar att återhämta mentalt. Hur känslig jag blir för ljud och ljus men det är så många saker som går så bra nu så det känns skönt i alla fall, det finns gott hopp om livet nu
även om det tar tid… allt går bara viljan finns.Ha en fin söndag, Helena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar