Tankar om livet och döden..

 

Onsdag, ledig och regnet strilar mot fönsterrutan. 

Jag känner mig trött, tung och sorgsen. 

Vad och varför, våren är på väg, vi går mot ljusare tider men vinterns tyngd ligger där, mörkret som varit så länge som gör mig så trött, alla infektioner och sjukdagar som tärt men nu är ljuset på väg tillbaka och tröttheten kommer över mig. 

Sen kom beskedet att en vän fått återfall i sin cancer.

 En som insjuknat och blivit frisk men nu fått en ny spridning. En som kanske kan bromsas men inte botas, då kommer det över mig igen rädslan för återfall rädslan för att inte få vara med om framtiden. 

Det är nu länge sedan jag fick diagnosen och gick igenom sjukdomen kom ut på andra sidan men med vetskapen om att den kan komma igen, ingen vet om eller när eller var . Rädslan var stor i början men sen kom en vardag, sen kom en ny knöl i det gamla ärret en knöl som var en tumör som togs bort och sen kom inget mer och tiden gick en vardag formades. Jag ser mig i spegeln och ser ärren som är minnet av ett helvete Jag och min familj gått igenom, ett som kan komma tillbaka när man minst anar det, som en smärta eller en knöl eller... Rädslan bleknar men minnet och vetskapen finns där och plötsligt drabbas någon och rädslan/känslan vaknar igen. 

Smärtor lever jag ständigt med, smärtor av skadade muskler efter operation och rekonstruktion, smärtor av artros/spondylos, smärtor formade av ett liv i rörelse.

 Är det ett återfall? 

Eller "bara" en vanlig smärta.

 Min vän fick ont i ryggen det var så det uppdagades.

 Jag har oftast, nästan alltid ont i ryggen och är van men nu smyger oron fram ur den mörka vrån, cancerspöket har fått nytt syre och fladdrar runt.

 " Är det min tur snart?" 

Är detta vanligt ryggont eller ligger där något och lurar i skelettet? Jag minns att jag sa till min läkare att jag önskade det fanns en spegel där jag varje morgon kunde studera min kropp i alla lager och scanna efter tumörer och "det hade väl varit fantastiskt" sa hon men nu finns inte det utan lev du som vanligt och hör av dig om du är orolig och du "man kan bli överkörd av en buss också..." perspektiv alltså! 

Ja man kan få återfall men man kan också leva vidare, bli gammal och dö av naturliga orsaker.. Men just nu fladdrar rädslor och känslor och sorg inom mig och jag är glad att vara ledig så känslorna får ta lite utrymme, det är ok att känna, det är ok att vara rädd, det är ok att sörja, det är till och med viktigt att göra allt detta och inte tränga undan saker. Det som är viktigt är att inte fastna i detta utan ta en dag i taget och njuta av det jag har. 

Det regnar idag och det är helt ok, en bra dag att tillåta mig att vara off, att vara ledsen att tänka och fundera. 

Idag lever jag !

Frankrike var det ja..

I december förra året flyttade dottern med pojkvän till Frankrike. De bor i en stad ca 5 mil utanför Paris som heter Chantilly. En så fin liten stad uppbyggd runt det pampiga slottet och galoppbanan. Det bor ca 3000 hästar i staden och det mesta kretsar runt just hästar där.

Maken skulle fylla jämnt nu i november och ville inte fira här hemma så vi bestämde oss för att åka och hälsa på i Frankrike. Ingen av oss har varit där förut om man inte räknar en dags resa med skolan när jag läste i Oxford för mååånga år sedan...

Ingen av oss kan språket, (jag läste tyska i skolan) och enligt vad man hört så pratas inte gärna engelska där så hur skulle detta gå?? De gick fint kan jag säga. Jag hade googlat ;) och lärt mig att man behöver bara vara artig och starta med "Bonjour Madame" och ja sen gick det helt ok. Tack och lov för google translate man kan snabbt få fram passande fraser eller ord, visst blev det lite tokigt ibland, som när vi skulle förklara för campingvärden att vi inte hade något varmvatten.. men vi fixade det även när inte dottern var med. Handla mat, beställa på restaurang men det gick fint, man får inte vara rädd att testa ...

Vi hade hyrt en villavagn på en camping . Att bo på hotell skulle kostat en förmögenhet för oss 4 och en hund i en vecka. Det boendet funkade fint, låg otroligt vackert vid en liten by ca 5km utanför staden, perfekt boende om man som vi hade hund med oss, två sovrum, ett litet kök/allrum, dush och toa, promenadavstånd till byn med affär.

Frankrike är otroligt vackert. Små byar med vackra slott. Slingrande vägar genom ett vackert höstlandskap. 

Maken och ungarna for en dag till Paris, de tog tåget in ( även om maken muttrade) han vill gärna testa att köra bil i Paris men det kostar hur mycket som helst med skatter och olika avgifter att köra i den staden så de tog tåget. Jag och Milla hunden stannade dock hemma. Det tar energi att resa och Paris kändes .. tja lite för mycket för mig just då. Jag har genom erfarenhet lärt mig att hushålla med just energin och jag vet vad som händer om jag pressar mig.. Just det att jag lärt mig backa gör att jag numera klarar en så´n här resa och kan njuta av den. Paus och vila då och då gör att jag njuter av resan och mår bra. Paris finns kvar och vi kommer tillbaka.. Milla och jag hade en fin dag hemma, strålande sol och varmt så vi tog en promenad in till byn.. Satt i solen med ett glas vin och bara njöt.

Ja detta var en häftig resa, en otrolig upplevelse och att få dela den med hela familjen var helt underbart. Även om sonen mumlade något om att nästa gång skulle de ta flyget.. Jo vi körde genom Europa i ett sträck. Båten från Göteborg till Kiel på söndag kväll och sedan ... Resan ner tog tid, vägarbeten hela autobahn och även i Belgien men hemresan gick smidigare. Bättre köra på helgen än på en måndag ;) åkte 07.00 på lördag morgon och var hemma ca 24.00 på natten och då stannade vi i Puttgarten och shoppade lite ;)

Ja som sagt detta var en otroligt häftig resa på många sätt. 

Att dela en upplevelse med familjen, göra något tillsammans så här. 

Men också en seger för mig. 

Jag har gått igenom svårigheter med cancer och utbrändhet, varit totalt golvad och tom på energi.

Så sjuk att jag inte visste hur många familjehändelser jag skulle få uppleva mer. Att då bli frisk och kunna göra en sån här resa. Att leva och då verkligen kunna leva igen efter allt, ja det är värt så mycket mer än vad man kan förstå. 

Detta var mer än en vanlig resa, det är en gåva på något sätt, att få livet tillbaka att kämpa sig igenom all smärta och oro för att upptäcka och verkligen uppskatta att leva igen. 

Den 18/11 2007 opererades jag för bröstcancer, 3 tumörer  och båda mina bröst avlägsnades och hela mitt liv förändrades.... I maj 2012 hittades en ny tumör i ärrvävnaden på höger sida som opererades bort...

Orkar inte med Oktober...

Rosa Oktober! Allt är rosa och budskapet slängs i mitt ansikte vart jag än går , i all media, i mataffären.. ja över allt slängs detta jävla rosa på mig. Missförstå inte, rosa är en fin färg och syftet med allt rosa är väl bra på sitt sätt. Men som bröstcancer överlevare, som en som kämpat sig igenom så vill jag bara spy på detta rosa!

Jag är färdig med detta, ja jag vet att kvinnor och män, för män drabbas också, världen över kämpar i detta nu. Kämpar och överlever. Att man numera oftast klara sig bra beror på forskning och det sägs att alla "rosa" varor ger pengar till forskning men det är bara en ynka liten del som faktiskt går till forskningen, det mesta glider ner i företagens fickor. Så istället för att handla en massa ibland helt i onödan för man tror sig göra en god sak, sätt in en peng på cancerfonden, då går pengarna direkt dit de ska!!

Och ja jag vet vilket helvete man går igenom och att varje gång jag slår på datorn eller går in i affären påminnas om det gör mig inte glad. Nej, det gör mig illa till mods, irriterad, ledsen och nedstämd! Så därför är Oktober en tuff månad för mig och säkert många med mig!

Tillbaka igen!

Är med maken på Näl för provtagning. Jag gillar inte sjukhus speciellt mycket nu för tiden men denna gången är det helt hemskt obehagligt! Känslan i kroppen när vi kom in på avd går inte att beskriva.. Tänkte det beror på de senaste dagarnas trötthet, blir lite extra känslig då.
Men det fick sin förklaring när jag pratade lite med en sköterska. Det var ju här jag låg,  då jag gjorde första cancer operationen. Det hade jag förträngt... Tryckte jag kände igen mig men reflekterade inte så mycket över det,  detta sjukhus är så rörigt och avd byter plats hela tiden.
Men kroppen glömmer inte,  den signalerade fara direkt! Inte konstigt att ångest nerven pirrar. Även om det är ombyggt så finns mitt rum kvar, där jag grinade i en handduk timmarna innan jag rullades in på op, duschen där jag kved av smärta när jag tvättade håret....  Allt kommer tillbaka och kanske finns en mening med detta,  dags för ett avslut nu!

Ett dolt handikapp.

Jag har inte velat erkänna det ens för mig själv. Men jag har ett handikapp.
Ett dolt handikapp, inte många som möter mig kan ana det men mina närmaste kan se när det slår till. “Nu är du allt bra trött” kan maken säga ibland och jo det är jag, det syns i dina ögon säger han och det gör det, när blicken möter spegelbilden då ser jag det.
Jag orkar inte lika mycket som jag tidigare gjort,(först tänkte jag skriva, som alla andra men jag vet inte hur alla andra har det så..) Jag kan bara relatera till mig själv. Det är svårt att inse hur det blivit. Att gå från ständigt aktiv, -jag gör det, -jag fixar det,- jag kan, -jag vill… till detta.
Det är svårt när folk frågar om jag kan göra det eller ställa upp då, eller vara med på det, för då behöver jag ibland säga nej. Ett nej, betyder enligt svensk folktradition att det följs av en otroligt bra förklaring, typ, nej jag har så dåligt med tid, nej jag är bortrest, nej då ska jag vara där eller där och göra si eller så…för att accepteras.
- Nej jag orkar inte! …Öhh…jaha…möts av en granskande blick, som inte ser något gips, ingen amputation eller annat synligt fel.
Ibland när jag sagt ja, måste jag ändra mig på grund av dagsformen, vissa dagar kan jag men andra dagar inte och jag vet inte i förväg vilken dag det är.. För mig är det jobbigt, svårt, skämmigt och tung vilket gör att jag oftast tackar nej direkt och skyller på något, ja jag kan känna skam över att inte orka som förr..
Jag har aldrig velat erkänna det, inte ens för mig själv.
Det går över, en tillfällig svacka bara. Detta är inget, jag är snart på banan igen….
Visst vet jag att jag har diagnosen. “ Utmattningssyndrom i samband med bröstcancer” men det går väl över. Utbränd… ja det är väl en sån där som inte orkar jobba som vi andra, som lever på bidrag och har det bra, fy attan vilken smitare. Trött? Ja vem f-n är inte trött, ska det vara en ursäkt?  Ja det var mina ord för många år sedan och jag var/är inte ensam i att säga så.
Trött ja, det går inte att beskriva hur den tröttheten är, jag tänker inte ens försöka.
Men ja, jag orkar starta min hund på prov nu! och det är jag glad och stolt över men jag kan inte efteråt eller innan start vara funktionär.
Jag kan ställa min hund på utställning men inomhus är det tufft, för ljudnivån och trängseln gör att min energi sjunker och jag får svårt med vissa saker.
Ja jag kan springa och träna min kropp, jag kan jobba några timmar varje dag men inte som förskollärare, då miljön och ljudnivån blir för tuff.
Jag kan göra allt jag vill men behöver anpassa vissa saker för att det ska fungera. Jag behöver vila ibland, tystnad, stillhet osv…
Att få ett handikapp efter att ha varit fullt frisk och stark är tufft, det är ett sorgearbete att gå igenom, det är att anpassa sin vardag för att saker ska fungera men det är fram för allt att erkänna för sig själv att, jag har förändrats men jag duger som jag är nu. Och det är, tror jag, f-n så mycket enklare om det är ett handikapp som syns!!  Kanske inte enklare för mig men för att få omgivningens förståelse. Att slippa förklara varför….
Det är därför jag skriver denna text, för att förklara varför jag ibland säger nej, ibland drar mig undan i utkanten av händelser, ibland svara “fel” eller tappar tråden i samtal. Men jag är fortfarande samma eller inte gamla Helena och var inte rädda för att fråga, ibland svara jag, ja och ibland nej… Jag gillar att vara “mitt i smeten” men inte alltid, lite skadad men klokare…
Helena.

Nu igen??

Ny månad, nu igen?!
Tycker inte alls det var länge sedan det var 1a Mars… vart har denna månad tagit vägen?? Den har bara susat förbi.. kan bero på att vi faktiskt haft ganska bra väder en stor del av tiden, visst har det stormat och regnat en del men ingen mer snö har vi haft.
Månadslöftet under mars månad var att utmana mig själv och det har jag gjort, till viss del i alla fall det var med det löftet som det brukar vara med nyårslöften, de går bra i början men sedan liksom rinner det ut i sanden men jag har tagit tag i saker som för mig är lite jobbiga, ringt samtal, börjat gym träna hos sjukgymnasten, beställt tid för koll på gyn, varit ute och sprungit några gånger och då lite längre än jag brukar…
Kontroll på gyn ja.. jag går till tandläkaren 1gg om året, till bröstmottagningen för koll osv.. men gyn! Nej det undviker jag om jag kan, tar cell provet när kallelsen kommer men sedan inget mer, är nöjd med att barnmorska säger “det ser fint ut” vart 5e år.. skäms. Kan vara det att det är inte så behagligt.. eller rättare sagt, otroligt obehagligt att göra det. Men också denna ständiga rädsla vid läkarbesök, vad ska de hitta denna gång då?
Har man en gång fått cancer beskedet så finns för alltid rädslan där, vad gömmer sig i mörkret som jag inte kan se och någon ormmäniska är jag inte så nu är det dags att någon annan kikar in och ser att allt är bra!
Om nytt månadslöfte för April får jag lov att återkomma när jag bestämt mig!
Önskar er alla en fin 1a April!
Helena.

Att träffa rätt…

Kände ett behov av en bild med färg!
Här hos mig är det grått, har så varit i flera dagar, grått, mulet, kallt och blåsigt, saknar solen, hög klar luft och snögnister nu, visst har vi snö men även den känns grå nu.
Nog om detta. Jag var på återbesök på Sahlgrenska igår, ett år sedan senast men nu var det dags att bättra på tatueringen. Man tatuerar en vårtgård när bröstet är färdig rekonstruerat och det gjorde jag förra våren men den blev inte bra så nu har den bättrats på. Hoppas detta blir bättre!
Förra gången var det en läkare som tatuerade men denna gång en sjuksköterska, en sköterska som vad jag fattade jobbar enbart med bröstpatienter, hon fyller expandrar, tatuerar och allt annat som hänger ihop med bröst rekonstruktion. Vilken service, när jag startade rekonstrueringen för en så där tre-fyra år sedan bollades jag mellan olika läkare som alla gav olika svar och diagnoser. När jag fick mina expandrar sa man att detta är ingen smärtsam metod, gör inte ont alls att fylla och det går att arbeta som vanligt under tiden kanske spänner lite men ingen smärta!! Jag hade konstant ont och inte lite heller. Fick alltid svaret att nej du har inte ont av detta för det gör inte ont, måste vara en infektion eller något annat. Ingen tog mig på allvar och jag bollades fram och tillbaka och alltid samma svar “denna metod ger ingen smärta”, detta tog på psyket, att alltid ha ont och aldrig bli tagen på allvar!! Jag fick otaliga starka penicillin kurer som inte hjälpte men som slet på kroppen och immunförsvaret men smärtan fanns kvar.
Vi pratade om det igår och jag frågade hur det var nu och fick till svar att, patient informationen var ändrad nu, denna metod är otroligt smärtsam, expandrarna fylls inte förens tre veckor efter första operationen (mina fylldes efter tio dagar) smärtan under armen som ingen kunde förklara beror på att där ligger spetsen av protesen! Visste man inte det när mina sattes in?? Allt jag känt av smärta och annat är nu fullt normalt ! Och alla som väljer denna metod informeras innan operation!!
Tack för utveckling !!!
Men… om jag bara vetat allt detta då… om bara läkarna informerat, tagit mig på allvar då, då när smärtan var olidlig men ingen trodde mig!!
Ja ja det tjänar inget till att ….
Jag har nu fått bekräftelse på att det jag gick igenom då var fullt normalt, jag är inte gnällig eller ovanligt smärtkänslig eller jobbig… eller.. Nä.. jag är fullt normal och det är ju skönt att veta.. nu!!
Så alla ni som nu funderar på att göra en bröstrekonstruktion med expander proteser ska veta att det kan göra otroligt ont men resultatet blir snyggt
Helena.

Kroppsnoja nr 2….

Jo då, jag har fler en , en noja….
Att ha nojor om utsidan är egentligen en ganska enkel och faktiskt lätt påverkad sak.Är jag missnöjd med min vikt kan jag ändra i kosten och röra mig mer, är det frisyren kan jag gå till frissan eller kanske färga det grå, är det kläder och stil finns det proffs hjälp att få om man vill och kan betala för det.
Men denna andra noja jag har den kan ingen hjälpa mig med, bara jag själv som kan påverka med tankens hjälp.
Att leva med cancerspöket är ibland ett litet helvete.
Att veta, att i min kropp finns celler, helt vanliga celler, som pang bom kan bestämma sig för att nu ska vi klumpa ihop oss och förändras vi ska skapa en sjukdom som kan leda till…..
Dessa celler finns i alla kroppar, vi har alla celler och de kan pga yttre eller inre omständigheter “ go bananas” totalt och då händer det. Om man röker kan man få lungcancer det vet väl alla men det finns en mängd andra saker, som man inte tänker på….. stress, matvanor, miljö, ja säg det idag som inte ger cancer… men man tänker inte så mycket på det, inte innan man drabbas…
Nu är det inget jag går runt och funderar så mycket på heller men visst kommer tanken, för varje liten ny smärta eller förändring i min kropp så är första tanken, kan det vara en ny tumör? Jag har lärt mig att sedan släppa den tanken och avvakta, det fungerar inte att gå och oroa sig hela tiden.
Efter första operationen  fick jag besked att ingen spridning fanns, du behöver ingen vidare behandling men så 4 år senare så fanns den där, en ny tumör, på exakt samma ställe som en av de första två! Ingen förklaring fanns, det kan bli så ibland, en liten cell som låg kvar i dvala och vips vaknade och bestämde sig för att delas… nu kunde man inte kontrollera spridning då de första lymfkörtlarna är borta… så… den medicin jag fick fungerade inte så jag lever nu med det, vetskapen om att celler lever sitt eget lilla liv..
Att jag skriver om det nu beror på att i tisdags var den årliga kontrollen på bröstmottagningen, det kommer lite närmare då, tankarna på vad som kan hittas och sen resten. Men allt var bra, allt som kan ses och kännas från utsidan, insidan, ja den lever sitt eget liv och så länge jag mår bra så är det så. Blir det någon förändring så ringer jag och så kollar vi upp det… så lever man som canceröverlevare, så länge bomben inte tickar så är det lugnt!
Visst önskar jag att det fanns en spegel på min vägg där jag varje morgon kunde se både insidan och utsidan, där jag kunde scanna mitt inre och se att där är fint men det gör det inte så, så länge JAG mår bra så är det så!
Jag önskar er alla en fin dag!
Helena.

Det är inte bara en som drabbas!

Det var inte bara jag som drabbades av cancern, jo tumörerna satt hos mig men sjukdomen drabbade hela min familj. Min släkt, mina vänner och arbetskamrater.
Inte så att de blev sjuka av det men vetskapen om att sjukdom och kanske död, kan drabba vem som helst föder oro. Kunde den drabba mig som var och är en helt vanlig människa så kanske, vem vet, kan även de drabbas.
Tankar väcks, reaktioner föds, vissa människor drar sig undan från den sjuke, andra blir överdrivet intresserade och vänliga. Cancer smittar inte men tankar gör det, oro sprider sig i de annars så vardagliga cirklarna.
– Helena har fått cancer! Men så hemskt, hon har väl inte varit sjuk eller annorlunda än någon annan. Jag var en alldeles vanlig frisk och aktiv människa innan jag fick cancer, som alla andra och det föder rädsla hos omgivningen. Inte konstigt alls, jag hade reagerat på samma sätt. Man blir medveten om sin egen dödlighet, att hemska saker kan drabba alldeles vanliga människor.
Det var inte min uppgift att lindra deras oro, jag hade fullt upp med mig själv och de som är närmast mig, det vet jag nu men då.. då när jag var där, då kände jag på något sätt ett ansvar mot människor runt mig, att jag hade orsakat denna oro genom att bli sjuk. Jag försökte på alla sätt och vis att lindra denna oro genom att förminska min sjukdom. – det är inte så farligt, jag mår bra, det är inget att oroa sig för en operation bara så är jag snart på banan igen. Jag ville visa alla att detta var ” En piss i Siljan” när det egentligen inte alls var så. Hela min värld hade rasat samman , jag var bottenlös i ångest och rädsla men inget skulle visas för så fungerade jag. Ville inte oroa någon.
Min familj drabbades också, de som är närmast mig, de som antagligen såg och kände min rädsla och ångest. De som var så vana vid att ha en stark människa bredvid sig, en som fixade och ordnade som alltid fanns där och kunde lösa alla problem, för sån var jag, den perfekta fixaren som alltid hade en lösning på lut vad som en felade. Den som alltid fanns där stark och frisk, nu var jag helt plötsligt annorlunda och en vetskap om att de kunde mista mig hade väckts.
Hade vi nu följt alla fina uppmaningar i olika böcker, så hade vi självklart haft ”familjeråd! A´la -70tal ;) där vi satt oss ned och talat om alla känslor och hur vi mådde. Gapskratt.. nej det funkar inte så.. inte hos mig i alla fall, inte hos så många skulle jag tro för vem orkar, vem orkar sätta sig ner och säga – jag är rädd för att du ska dö, jag är rädd för all smärta och ansvar som nu faller på någon annan. För visst var det den största rädslan, den första tanke som väcks när man stöter på ordet ” Cancer” rädslan för att mista den man har kär, stödet i livet, att bli lämnad ensam, att lämna någon ensam. Jag vet nu att det är viktigt att prata om det som händer, inte bara allt praktiskt, utan alla känslor som väcks, att dela tankar och rädslor men jag kunde inte, visste inte hur. Man lär så länge man lever och jag får säga att andra gången vi drabbades löste vi det bättre.
Alla människor är olika och reagera på olika sätt inför svårigheter, inget är fel och allt är rätt, så länge man är sann mot sig själv.
De som reagerade enklast var barnen de som var min stora oro, att jag genom min sjukdom gett dem oro, skakat om deras liv, när man är barn ska man leva obekymrat och hade jag kunnat skulle jag gått igenom detta utan att de ens märkt det för så fungerar jag, vill inte oroa någon i onödan, tiga och lida i tysthet, sätta upp en tappert glad min och segla vidare. Nu fungerar det inte så och det vet även jag men försöka kan man alltid..
De tog beskedet lugnt, frågade om det var samma sorts cancer som morfar Hasse haft och som han dog av. När vi svarade att, nej det är det inte, så då var allt lugnt. Det går bra sa dottern, du blir frisk sa hon med barnets självklara vetskap om att allt ordnar sig. Min stora sorg och oro var att jag skulle behöva lämna dom, att inte få vara med på studenter, bröllop, se dem växa upp och finnas där för dom. Jag levde i framtiden i allt jag kunde mista.
En tröst var att bröstcancer dödar sakta, jag hade tid på mig om det värsta skulle hända. Men jag hade skuldkänslor, skuld över att de skulle få växa upp utan mamma, att jag inte skulle finnas där för dom när de behövde mig. Skuld över allt som skulle kunna hända. Jag vet nu att den skulden kände jag i onödan, för även om jag hade dött så hade de klarat sig, det finns massor med barn som går igenom detta och klara sig bra men just då var det en hemsk känsla hos mig, detta jag utsatte dom för och att maken skulle bli ensam. Och det var mitt fel, det var jag som bar dessa jävla tumörer i min kropp, det var i mig sjukdomen satt. Ja tankar och känslor är inte alltid rationella. Men så var det! Det var alltid tanken på vad jag orsakat andra, aldrig tanken på vad jag ville, att jag för min egen skull inte vill dö, för så fungerade jag då.
Jag ser nu att det som drabbade oss är en del av livet man möter svårigheter och går igenom dom. Man växer upp med svårigheter som gör en till en stark människa, även som barn, det är en del i att växa upp,livet formas, människor formas, mina barn har blivit starka genom min sjukdom, de har sett att svårigheter kan övervinnas utan att livet rasar, de har lärt sig att genom kärlek och omtanke blir man stark. De har lärt sig att ordet cancer inte behöver betyda död och elände utan kan bli styrka och kärlek om man vågar dela och
Jag vet nu, att den viktigaste personen i detta var jag och att jag borde satt mig själv i första rummet men vilken kvinna med familj gör det?
Jag vet nu att de klarar sig bra även om jag inte är med, det är inget de vill men det skulle gå bra för dom MEN inte för mig. Jag vill leva med dom, inte för dom utan tillsammans med er alla för min egen skull tills alla blir så trötta på mig så de spyr men då vill jag finnas lite till, bara för att det är så jävla härligt! För min egen skull, så det så!
Det är därför jag kramar den stora sonen tills han skriker, det är därför jag alltid talar om för dottern att hon är vacker, duktig och att jag saknar henne varje dag som hon inte är här, jag kommer att pesta dom med min kärlek resten av livet och lite till…. För att jag vill och kan det. Det är därför jag varje dag och ofta, ofta säger till make och barn att jag älskar dom, för att jag kan och menar det..
Tack till min familj och mina vänner för att ni finns, för att ni står ut med mig varje dag och hela tiden, för ni kommer att få leva med mig länge till…
Så mitt råd till den som läser denna text och just har fått sitt besked, är, att lev här och nu, det som sker det sker vad du än gör eller tänker. Släpp taget och lev i varje stund, är du rädd så dela rädsla med någon, har du ångest så släpp taget och flyt med, hur mycket man än kämpar emot så händer det som händer och kämpandet gör en trött. Se varje dag som en gåva, var snäll mot dig själv, bär ingen annans oro, det får de göra själva du har nog med dig själv nu. Ta emot all hjälp som erbjuds dig! Släpp taget om alla regler, ät frukost i sängen med barnen, se på film, ät godis….lev livet så länge det finns, det är det enda man kan.
Helena!

Ibland behöver man en paus för att finna en väg!

Efter att ha låtit denna sida vila ett tag så har jag kommit fram till att den behövs.
kanske inte så mycket för min egen skull, utan mer för andra. När jag ser vilka som besökt sidan märker jag att många funnit den genom att söka på te x bröstcancer.. så som jag gjorde då när jag fick mitt besked.
Jag satt ofta framför datorn och sökte och läste. Jag fann då många sidor där kvinnor delade med sig av sina upplevelser och tankar, tips och råd. Det gav mig väldigt mycket, just detta att få en vanlig kvinnas syn på det som hänt, inte enbart sjukvårdens käcka tips och råd, utan jag fick dela sorg och smärta. Fick ett sorts kvitto på att det var ok att sörja och förbanna sitt öde men också att det fanns ljusglimtar och lycka mitt i det som hände.
En sorts tröst i att inte vara ensam i detta, utan att vi var många som i vardagen med barn, familj och arbete som kämpade med ångest och smärt men klarade av det.
Det som gav mig tröst, mod, livsgnista, goda råd, framtidstro och en sorts gemenskap vill jag nu fortsätta att betala tillbaka, att ge vidare. Så nu kommer jag att fortsätta skriva här men enbart om sjukdomen och det som händer runt den. För jag är inte friskförklarad, hade inte tumören kommit då i somras så hade jag nog det för nu har 5år gått sedan första operationen men…
Lev väl, ha det gott och njut av dagen!
Helena.

Ja men, hallåa höst!!

1a september idag och vi går in i min favorit årstid, hösten, härliga tid med vackra färger, hög klar luft, mysiga regnpromenader, tända ljus, mys under filten med en bra bok.. ja listan kan göras lång. Alla årstider har sin charm men jag älskar hösten fram till november, då kan det få bli vår igen
Solen strålar hos oss idag, det gjorde den igår också, det är varmt och skönt här. Vi har en hel helg som är obokad, inget alls planerat, bara ta dagarna som de kommer, det känns otroligt skönt! Våren och sommaren har varit full av aktiviteter, resor och annat, visst har det varit kul och spännande på många sätt men nu börjar tempot och aktiviteterna ta ut sin rätt, jag är trött , skönt trött men ändå på något sätt ganska mätt på upplevelser.
Jag började en upplevelse berättelse eller upptäcktsresa där i somras och den har varit otrolig, så många saker, så många människor….både positiva och mindre positiva, alla händelser i sig har något utvecklande och positivt i sig som jag nu ser, inget är negativt, låter kanske konstigt, jag fick en ny elak tumör, skulle inte det vara negativt? Jo visst men den togs bort och ingen spridning finns vad man vet, medicinen fungerar bra och biverkningarna är hanterbara, jag fick mig en tankeställare om vad som är viktigt i livet, slutade gnälla och tycka synd om mig själv och började uppleva i stället. Allt jag upplever är eller blir positivt på ett eller annat sätt.
Så nu önskar jag er en fin lördag!
Helena.

Det blir lite tomt!

Det känns alltid lite tomt när ett projekt är avslutat tycker jag.
Vad ska jag då pyssla med? Samtidigt är det ganska skönt. Jag har inga nya projekt inplanerade men det dyker väl upp något vad det lider, har ingen brådska med något just nu.
Njuter av friden, njuter av att kroppen fungerar och mår bra. Har börjat med en medicin som ska minska östrogenet i kroppen och svälta ut eventuella kvarvarande cancer celler, man vet inte om det finns några som kanske ligger och lurar eller som ännu inte bestämt sig för om de ska bli elaka. Det är så det fungerar, vanliga celler som plötsligt får ett ryck och ombildas till cancerceller, de jag har haft lever på östrogen och genom att på kemisk väg ta bort det så svälter man ut dom. Jag sätts alltså i klimakteriet på kemisk väg. Än så länge mår jag bra av medicinen och har inga större biverkningar, lite illamående på morgonen bara men det har jag haft förr lite som när man väntade barn…
Har kommit igång med löpträningen igen och det går otroligt bra, kroppen känns suveränt skön, inga längre sträckor och i min egen takt och det känns bra.
Mina nya rosor som jag satte i våras har nu börjat blomma, är så nöjd med den randiga, har velat ha den länge och nu står den där som en färgklick i rabatten!! Min Rosa Mundi!!
Önskar er en fin dag, Helena.

På väg tillbaka..

Stel i kroppen och lagom trött…
Men känslan inom mig är skön, trots några omtumlande, tunga, hektiska veckor känner jag mig i balans, visst är jag trött och sliten men inte i närheten av vad jag varit.
En liten knöl växte så sakta på mitt högra bröst, jo det stämmer.. en liten ärta som en finne…vilken visade sig vara en ny tumör. Ett besök på bröstmottagningen bekräftade att en lite j-la cell på något sätt blivit kvar på exakt samma ställe som förra gången. i början av juni opererades den bort, lokalbedövning denna gång! En magnetröntgen har jag gjort, som visade att min kropp ser helt normal ut på insidan, inget som växer någonstans, bara den lilla ärtan, skönt! Så nu har jag ett nytt ärr…
Ska på återbesök idag för besked om vidare behandling, denna gång blir det strålning för att verkligen rensa på det stället om det nu skulle vara något kvar någonstans.
Vi har levt med veckor av tunga besked, väntan på svar och operationen, samtidigt som vi planerat och genomfört student mottagning och allt… så visst känns det nu.. men det känns bra, jag har balans i allt, jag har en tro på att allt är bra hur det än är, att livet är som det ska.. konstigt nog!
Vad gör det väl om det regnar och är lite kallt… det var fint väder på studenten. Vad gör det väl om jag är lite trött och stel i kroppen… jag är frisk.. igen
Önskar er alla en fin måndag!
Helena.

Kom på de´…

Ja det var en konstig dag igår. Många tankar, mycket sorg men också känslor av lycka.
När jag sedan lagt mig så kom jag på att….
Det var ju årsdagen, igår var det på dagen 4år sedan jag fick beskedet, denna dagen som vi tillbringade på Näl. Dagen då jag genom gick mammografi, biopsi och fick beskedet att jag hade cancer. Dagen då vi tillsammans, maken och jag, var tvungna att berätta för våra barn, att mamma har fått cancer. Dagen då helvetes resan startade, den som slutade så lyckligt.
Inte konstigt att det var rörigt i alla känslor. Som det kan bli…
Helena.

Botemedel.

Ja jag kan ju inte gå här å sörja något som är över hur länge som helst, då blir det inte att sörja, utan mer att älta, gnida salt i såren och tycka synd om mig själv. Det är i och för sig skönt men inte hur länge som helst. Nej, en stund får räcka.
Sen då? Vad gör jag för att muntra upp mig och gå vidare, ja är det bara lite grubbel och dagen är fin, då tar jag mig en tur med kameran, brukar bli skitbilder men humöret blir bra och bilderna raderar jag  
Men om det är en riktig sorgedag med många djupa tankar och tårar då springer jag, ett riktigt skitpass, i skogen blir det. Springer så leran sprutar, kvistarna piskar och svetten stänker. Självklart i sällskap av mina tre svarta..hundarna! Dom älskar detta, får hur mycket motion som helst, skuttar runt och biter mig i händerna, stannar framför fötterna och nosar är allmänt irriterande och i vägen men sen, när jag totalt slut rasar ner i mossan, då överfaller dom mig med våta pussar och mycket bus och vem kan vara ledsen då?
Så nu vilar jag ut i soffan trött men nöjd och jag har bestämt mig för att sluta läsa döds annonserna, om någon jag känner dött lär jag få veta det förr eller senare i alla fall…
Lev nu!
Helena……

Rädsla.

Det är inte så ofta jag tänker på det numera men så ibland så kommer det över mig. Kan vara en vacker bild, en film jag ser, musik, eller bara en känsla av lycka och kärlek till någon eller något. Eller som i morse när jag satt och läste morgontidningen. Dödsannonserna… en kvinna några år äldre än jag, med man och barn….som alltid vid dessa annonser så far blicken till texten längst ned och jo då, visst var det gåvor till cancerfonden…
Då kommer den över mig, denna otroliga rädsla för döden, för att få ett återfall. Rädslan över att mista detta härliga liv, alla jag älskar och allt som jag har runt mig. Då får jag en svacka en dag då jag funderar. Denna rädsla som alltid lurar runt mig och alla som varit med om en liknande upplevelse, att ena dagen vara frisk och så , pang, bara så där få en dom som kan leda till att man inte finns längre mer än i minnet.. Denna känsla som aldrig kan förstås om man inte själv varit med om det, denna känsla av total maktlöshet och förtvivlan, rädsla och hopp den måste man ha upplevt för att förstå. Jag hade gärna varit utan denna upplevelse, jag hade gärna levt ett liv utan att kunna förstå men nu är det inte så, jag och min familj har varit med om detta och jag erkänner rakt av, att jag är skiträdd för att få ett återfall, rädd för att det värsta ska hända, för jag vet att det kan komma som en blixt från klar himmel och drabba vem som helst utan orsak.
Men jag behöver ibland påminna mig själv om att det har hänt, det är i det förflutna och vad som händer i morgon spelar ingen roll, det är idag som är, det är nu som är och om jag låter rädslan hindra mig från att leva fullt ut här och nu…vad finns då?
Så jag ger mig själv en stund av eftertanke, en riktig sorge stund med alla tillbehör utom choklad för det har jag ingen En stund där jag får låta tårarna rinna, för detta är ett sorgearbete som jag behöver gå igenom, som jag i min duktighets iver hoppade över, då när det hände.
Så mina vänner lev nu, hur det än är, för i morgon är en annan dag!
Helena.

Tacksamhet..

Sonen börjar ettan på gymnasiet idag, en stor dag känns det som.
För mig är den extra stor och jag fäller en stilla tår i tacksamhet över att jag får uppleva denna dag. Det var min största sorg och tanke när jag levde med cancern nära, alla dessa dagar som jag kanske inte skulle få vara med och dela med min man och mina barn. De var så små då känns det som, sonen gick i sexan och dottern i åttan. Jag minns att jag körde till sporthallen nästan ny opererad för att vara med på sexornas luciafirande. Jag bara skulle vara med, för i uti fall att… Och nu börjar han gymnasiet. Ja jag är tacksam, för alla dessa dagar jag får uppleva.
Tacksam för den fina sommarsemester jag och maken haft, för ljumna kvällar, fina upplevelser, ja för den tid vi har tillsammans, för att han stöttat mig genom hela denna resa, för att han alltid finns för mig i svårt och i glatt.
Det börjar så sakta att gå in nu, att jag får leva vidare, att jag får vara med och uppleva allt detta. En ny resa som påbörjas och jag är med!
Stanna upp en stund och njut av det liv som är, här och nu!
Helena.

Den yttersta dagen.

Jo, jag vet, nu är jag lite religiös igen.
Men jag kom att fundera där i morse. Hur skulle det vara att sitta där på den yttersta dagen och gå igenom mitt liv, att se allt så där efteråt, gå igenom beslut jag tagit, händelser jag varit med om, ja att se livet som på film från början till slut.
Vad skulle jag ångra, vad skulle jag önska jag gjort annorlunda, hur skulle jag gjort i stället? Om jag nu skulle göra det idag, när jag har så mycket tid kvar och kan ändra på saker jag gjort, kanske be om ursäkt till människor som fortfarande lever, uppfylla mina önskningar osv, hur skulle det då bli.
Jag har ju nu möjligheten och tiden, varför vänta? Tills då, när jag bara kan se det men måste vänta tills nästa liv för att göra om. Jo jag tror att man lever många gånger, själen alltså, med en ny kropp men att man ska göra om, göra nytt och lära sig.
Jag ångrar inget av det jag gjort i livet. Det har fört mig hit som den jag nu är, lite ärrad, lite stukad, ganska trött men i djupet, en lycklig människa med erfarenheter och många glad skratt i bagaget. Visst kan jag tänka, att jag borde gjort si eller kanske så men i grunden är jag nöjd. Det blev inte som jag trodde i starten, då i tonåren, början av livet när man drömde …nej, det blev bättre, mycket , mycket bättre. Annorlunda kanske men bra. Det känns skönt, ska ni veta, att känna så här. Jag har mycket kvar att se och göra, många drömmar att utforska, vissa kanske stora och lite tokiga men vad gör det, mina drömmar är mina och fria. Allt behöver inte uppfyllas, för så är inte min mening med drömmar men alla är de frön till något, en längtan efter något.
Så idag som inte är den yttersta dagen utan mer den kanske, mittersta dagen så är jag stolt och nöjd med vad jag hittills har åstadkommit men jag har en stor sak kvar att genomföra, en sak som jag har kvar att arbeta med som jag vet att jag skulle ångra bittert om dagen vore idag.  Så nu startar det, resten av mitt liv, så som det gör varje morgon. Jag har kunskapen, jag har tiden, jag har modet och styrkan att själv styra i mitt liv.
Att stanna upp en stund och fundera har varit bra för mig. Att få tiden i stillhet att reflektera över mitt liv, är bra, att sedan bli så nöjd och stolt det är härligt. Och att ha möjligheten att arbeta vidare det är lycka.
Jag önskar er alla en fin dag.
Helena.

Funderingar som leder till beslut.

Jag har sedan tidiga tonåren, levt med hund. Och då menar jag inte bara att jag haft en hund. Jag har levt hund, allt jag gjort har kretsat kring hund, träning, tävling, vänner, fritid, kläder, bil val, semester resor, boende, allt har kretsat kring, tema Hund. Insnöad? Nörd? Ja helt klart, så har det varit, förutom några år när barnen var små, då när dottern var 1år tog jag beslutet att, ta en paus, jag hade under åren sett allt för många barn släpas runt av hundnörd föräldrar, gråtandes i kyla på vintern, kissnödiga och hungriga och där hade jag satt en gräns så skall jag aldrig göra med mina barn och det gjorde jag inte heller.
Visst saknade jag vännerna, att umgås kring ett gemensamt intresse men ungarna fick sin tid och jag ägnade mig helhjärtat åt familje aktiviteter. Sen när de blev äldre bestämde jag mig för att börja om, att skaffa en ny hund och ge mig själv tillbaka mitt intresse. Det var kul och det gick bra men den riktiga gnistan fanns inte hos mig längre men skam den som ger sig jag körde på, vi hade kul. Hon dog tragiskt 3år gammal av tumörer, stor sorg och jag funderade allvarligt på att lägga av men vad ska jag då göra, vem är jag då? Jag har alltid haft detta som mitt intresse. Så jag köpte en ny hund och startade igen.
Sen blev jag sjuk, fick cancer och träningen låg nere men jag kämpade tappert för… ja för vad? Jag tränade när jag kom hem från sjukhuset med armar som inte fungerade, bara för att känna om jag kunde och visst gick det.. men den riktiga gnistan fanns inte längre.
När jag sedan blev dålig i höstas igen så funderade jag, vad ska jag göra? Jag har hela mitt liv levt, hund, vad är jag utan det intresset, hur blir livet då? Nej å hemska tanke detta går inte… men tankarna har funnits där en längre tid nu, legat och gnagt.. varför håller jag på?
Är detta vad jag vill göra? varför känns det inte kul längre? och varför är det bara jag som tjatar på folk om träning? varför är det bara jag som ordnar, donar och fixar? Finns det kanske andra saker att göra på sin fritid? Kan man åka på semester utan att det finns ett mål som har med hund att göra?
Nej, mina vänner det är dags nu. Dags att inse, dags att ta beslutet…
Mitt aktiva hundliv tar en time- out. Vill någon bjuda in mig till en träning så kommer jag, kaffe i skogen är trevligt.
Men nu är det dags att utforska nya vägar att leva på.
Må så gott, Helena.

Snart färdigt…

Ja snart är denna resa slut.
Den som startade med en knöl i höger bröst, en knöl jag inte brydde mig om så mycket i början för den satt högt uppe på bröstet och var väl inget ….
En knöl som i nov- 07 visade sig vara bröst cancer, en knöl som hade en lite elak tvilling i mitt vänstra bröst.
Tänk vad en knöl kan ställa till med! Den kan vända upp och ner på en människas världsbild och inte bara min utan även min familjs bild. Jag den starka alltid närvarande mamman och hustrun, var nu märkt av döden… tårarna rinner fortfarande när jag tänker på hur det var att få beskedet och att ta sig igenom den första chocktiden.. detta glömmer jag aldrig och det är inte heller meningen, för livet är skört. Ibland hänger det på en knöl.
Det är bra att minnas, att livet är dyrbart och kan lätt förändras för alltid.
Nu är jag frisk och mina bröst är återbyggda av duktiga kirurger, en annan duktig kirurg avlägsnade de elaka knölarna. Dessa otroligt skickliga människor som arbetar med detta, sköterskor och läkare, de är guld värda för att de valt detta yrke, att rädda liv!
Nu är sista stygnen tagna, brösten har fått vårtor som är exakt likadana som jag hade! Helt otroligt vad de kan.. bara klippa lite, vika lite och sy, sen var de där igen, mirakel sker! Nu ska det bara tatueras lite färg sen är det klart!!
Det sägs att fjärilar bringar lycka och ger en hälsning från den andra sidan och vad hade barnen som jag mötte på Botaniskaträdgården hittat? Jo en fjäril som de satt på en blomma!

Ja det kändes bra trots blötsnön som föll och vinden som ven kallt från havet. Fjärilar, blommor och barn!
Det finns en framtid för mig, jag är frisk och har en underbar familj!
TACK!