onsdag 28 november 2012

Det är inte bara en som drabbas!

IMGP5842 (640x425)Det var inte bara jag som drabbades av cancern, jo tumörerna satt hos mig men sjukdomen drabbade hela min familj. Min släkt, mina vänner och arbetskamrater.
Inte så att de blev sjuka av det men vetskapen om att sjukdom och kanske död, kan drabba vem som helst föder oro. Kunde den drabba mig som var och är en helt vanlig människa så kanske, vem vet, kan även de drabbas.
Tankar väcks, reaktioner föds, vissa människor drar sig undan från den sjuke, andra blir överdrivet intresserade och vänliga. Cancer smittar inte men tankar gör det, oro sprider sig i de annars så vardagliga cirklarna.
– Helena har fått cancer! Men så hemskt, hon har väl inte varit sjuk eller annorlunda än någon annan. Jag var en alldeles vanlig frisk och aktiv människa innan jag fick cancer, som alla andra och det föder rädsla hos omgivningen. Inte konstigt alls, jag hade reagerat på samma sätt. Man blir medveten om sin egen dödlighet, att hemska saker kan drabba alldeles vanliga människor.
Det var inte min uppgift att lindra deras oro, jag hade fullt upp med mig själv och de som är närmast mig, det vet jag nu men då.. då när jag var där, då kände jag på något sätt ett ansvar mot människor runt mig, att jag hade orsakat denna oro genom att bli sjuk. Jag försökte på alla sätt och vis att lindra denna oro genom att förminska min sjukdom. – det är inte så farligt, jag mår bra, det är inget att oroa sig för en operation bara så är jag snart på banan igen. Jag ville visa alla att detta var ” En piss i Siljan” när det egentligen inte alls var så. Hela min värld hade rasat samman , jag var bottenlös i ångest och rädsla men inget skulle visas för så fungerade jag. Ville inte oroa någon.
Min familj drabbades också, de som är närmast mig, de som antagligen såg och kände min rädsla och ångest. De som var så vana vid att ha en stark människa bredvid sig, en som fixade och ordnade som alltid fanns där och kunde lösa alla problem, för sån var jag, den perfekta fixaren som alltid hade en lösning på lut vad som en felade. Den som alltid fanns där stark och frisk, nu var jag helt plötsligt annorlunda och en vetskap om att de kunde mista mig hade väckts.
Hade vi nu följt alla fina uppmaningar i olika böcker, så hade vi självklart haft ”familjeråd! A´la -70tal ;) där vi satt oss ned och talat om alla känslor och hur vi mådde. Gapskratt.. nej det funkar inte så.. inte hos mig i alla fall, inte hos så många skulle jag tro för vem orkar, vem orkar sätta sig ner och säga – jag är rädd för att du ska dö, jag är rädd för all smärta och ansvar som nu faller på någon annan. För visst var det den största rädslan, den första tanke som väcks när man stöter på ordet ” Cancer” rädslan för att mista den man har kär, stödet i livet, att bli lämnad ensam, att lämna någon ensam. Jag vet nu att det är viktigt att prata om det som händer, inte bara allt praktiskt, utan alla känslor som väcks, att dela tankar och rädslor men jag kunde inte, visste inte hur. Man lär så länge man lever och jag får säga att andra gången vi drabbades löste vi det bättre.
Alla människor är olika och reagera på olika sätt inför svårigheter, inget är fel och allt är rätt, så länge man är sann mot sig själv.
De som reagerade enklast var barnen de som var min stora oro, att jag genom min sjukdom gett dem oro, skakat om deras liv, när man är barn ska man leva obekymrat och hade jag kunnat skulle jag gått igenom detta utan att de ens märkt det för så fungerar jag, vill inte oroa någon i onödan, tiga och lida i tysthet, sätta upp en tappert glad min och segla vidare. Nu fungerar det inte så och det vet även jag men försöka kan man alltid..
De tog beskedet lugnt, frågade om det var samma sorts cancer som morfar Hasse haft och som han dog av. När vi svarade att, nej det är det inte, så då var allt lugnt. Det går bra sa dottern, du blir frisk sa hon med barnets självklara vetskap om att allt ordnar sig. Min stora sorg och oro var att jag skulle behöva lämna dom, att inte få vara med på studenter, bröllop, se dem växa upp och finnas där för dom. Jag levde i framtiden i allt jag kunde mista.
En tröst var att bröstcancer dödar sakta, jag hade tid på mig om det värsta skulle hända. Men jag hade skuldkänslor, skuld över att de skulle få växa upp utan mamma, att jag inte skulle finnas där för dom när de behövde mig. Skuld över allt som skulle kunna hända. Jag vet nu att den skulden kände jag i onödan, för även om jag hade dött så hade de klarat sig, det finns massor med barn som går igenom detta och klara sig bra men just då var det en hemsk känsla hos mig, detta jag utsatte dom för och att maken skulle bli ensam. Och det var mitt fel, det var jag som bar dessa jävla tumörer i min kropp, det var i mig sjukdomen satt. Ja tankar och känslor är inte alltid rationella. Men så var det! Det var alltid tanken på vad jag orsakat andra, aldrig tanken på vad jag ville, att jag för min egen skull inte vill dö, för så fungerade jag då.
Jag ser nu att det som drabbade oss är en del av livet man möter svårigheter och går igenom dom. Man växer upp med svårigheter som gör en till en stark människa, även som barn, det är en del i att växa upp,livet formas, människor formas, mina barn har blivit starka genom min sjukdom, de har sett att svårigheter kan övervinnas utan att livet rasar, de har lärt sig att genom kärlek och omtanke blir man stark. De har lärt sig att ordet cancer inte behöver betyda död och elände utan kan bli styrka och kärlek om man vågar dela och
Jag vet nu, att den viktigaste personen i detta var jag och att jag borde satt mig själv i första rummet men vilken kvinna med familj gör det?
Jag vet nu att de klarar sig bra även om jag inte är med, det är inget de vill men det skulle gå bra för dom MEN inte för mig. Jag vill leva med dom, inte för dom utan tillsammans med er alla för min egen skull tills alla blir så trötta på mig så de spyr men då vill jag finnas lite till, bara för att det är så jävla härligt! För min egen skull, så det så!
Det är därför jag kramar den stora sonen tills han skriker, det är därför jag alltid talar om för dottern att hon är vacker, duktig och att jag saknar henne varje dag som hon inte är här, jag kommer att pesta dom med min kärlek resten av livet och lite till…. För att jag vill och kan det. Det är därför jag varje dag och ofta, ofta säger till make och barn att jag älskar dom, för att jag kan och menar det..
Tack till min familj och mina vänner för att ni finns, för att ni står ut med mig varje dag och hela tiden, för ni kommer att få leva med mig länge till…
Så mitt råd till den som läser denna text och just har fått sitt besked, är, att lev här och nu, det som sker det sker vad du än gör eller tänker. Släpp taget och lev i varje stund, är du rädd så dela rädsla med någon, har du ångest så släpp taget och flyt med, hur mycket man än kämpar emot så händer det som händer och kämpandet gör en trött. Se varje dag som en gåva, var snäll mot dig själv, bär ingen annans oro, det får de göra själva du har nog med dig själv nu. Ta emot all hjälp som erbjuds dig! Släpp taget om alla regler, ät frukost i sängen med barnen, se på film, ät godis….lev livet så länge det finns, det är det enda man kan.
Helena!
















1 kommentar:

  1. Oj så starkt skrivet ... Och vackert på samma gång.
    Min mamma har haft bröstcancer 2 gånger och jag känner igen allt det där. Fint att du delar med dig ....
    Bamsekram ;-)
    Pernilla

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel