torsdag 24 april 2014

Ett dolt handikapp.

sunne 029 (800x531)
Tvååker 121 (640x425)001 (800x531)
Jag har inte velat erkänna det ens för mig själv. Men jag har ett handikapp.
Ett dolt handikapp, inte många som möter mig kan ana det men mina närmaste kan se när det slår till. “Nu är du allt bra trött” kan maken säga ibland och jo det är jag, det syns i dina ögon säger han och det gör det, när blicken möter spegelbilden då ser jag det.
Jag orkar inte lika mycket som jag tidigare gjort,(först tänkte jag skriva, som alla andra men jag vet inte hur alla andra har det så..) Jag kan bara relatera till mig själv. Det är svårt att inse hur det blivit. Att gå från ständigt aktiv, -jag gör det, -jag fixar det,- jag kan, -jag vill… till detta.
Det är svårt när folk frågar om jag kan göra det eller ställa upp då, eller vara med på det, för då behöver jag ibland säga nej. Ett nej, betyder enligt svensk folktradition att det följs av en otroligt bra förklaring, typ, nej jag har så dåligt med tid, nej jag är bortrest, nej då ska jag vara där eller där och göra si eller så…för att accepteras.
- Nej jag orkar inte! …Öhh…jaha…möts av en granskande blick, som inte ser något gips, ingen amputation Blinkar eller annat synligt fel.
Ibland när jag sagt ja, måste jag ändra mig på grund av dagsformen, vissa dagar kan jag men andra dagar inte och jag vet inte i förväg vilken dag det är.. För mig är det jobbigt, svårt, skämmigt och tung vilket gör att jag oftast tackar nej direkt och skyller på något, ja jag kan känna skam över att inte orka som förr..
Jag har aldrig velat erkänna det, inte ens för mig själv.
Det går över, en tillfällig svacka bara. Detta är inget, jag är snart på banan igen….
Visst vet jag att jag har diagnosen. “ Utmattningssyndrom i samband med bröstcancer” men det går väl över. Utbränd… ja det är väl en sån där som inte orkar jobba som vi andra, som lever på bidrag och har det bra, fy attan vilken smitare. Trött? Ja vem f-n är inte trött, ska det vara en ursäkt?  Ja det var mina ord för många år sedan och jag var/är inte ensam i att säga så.
Trött ja, det går inte att beskriva hur den tröttheten är, jag tänker inte ens försöka.
Men ja, jag orkar starta min hund på prov nu! och det är jag glad och stolt över men jag kan inte efteråt eller innan start vara funktionär.
Jag kan ställa min hund på utställning men inomhus är det tufft, för ljudnivån och trängseln gör att min energi sjunker och jag får svårt med vissa saker.
Ja jag kan springa och träna min kropp, jag kan jobba några timmar varje dag men inte som förskollärare, då miljön och ljudnivån blir för tuff.
Jag kan göra allt jag vill men behöver anpassa vissa saker för att det ska fungera. Jag behöver vila ibland, tystnad, stillhet osv…
Att få ett handikapp efter att ha varit fullt frisk och stark är tufft, det är ett sorgearbete att gå igenom, det är att anpassa sin vardag för att saker ska fungera men det är fram för allt att erkänna för sig själv att, jag har förändrats men jag duger som jag är nu. Och det är, tror jag, f-n så mycket enklare om det är ett handikapp som syns!!  Kanske inte enklare för mig men för att få omgivningens förståelse. Att slippa förklara varför….
Det är därför jag skriver denna text, för att förklara varför jag ibland säger nej, ibland drar mig undan i utkanten av händelser, ibland svara “fel” eller tappar tråden i samtal. Men jag är fortfarande samma eller inte Blinkar gamla Helena och var inte rädda för att fråga, ibland svara jag, ja och ibland nej… Jag gillar att vara “mitt i smeten” men inte alltid, lite skadad men klokare…
Helena.

4 kommentarer:

  1. Du har kommet et langt steg på veien, når du klarer å sette ord på hvordan du har det, Helena <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Just så kände jag också när jag skrev det och sedan publicerade...

      Radera
  2. Ja, vísst är de svårt att säga nej, speciellt med slutfasen, "jag orkar inte"
    men.. Man kommer till slut till en gräns, där allt tar stopp! När kroppen säger nej åt en.
    Jag orkar inget av de javerkligen älskar att göra längre, men.. En dag kanske!
    Just de..skulle du vilja hjälpa mig nån dag.. ?
    Skoja bara ;)
    kram på dig!
    /Malin

    SvaraRadera
  3. Ja det är tufft Malin, att inte orka det man älskar att göra men jag insåg att med en sänkning av min ambitions nivå och mina krav på vad som var det jag verkligen älskade så går det fint. Nej jag kan inte tävla på den nivå jag gjorde men jag kan fortfarande med viss anpassning genomföra det mesta, visst har det tagit tid att komma dit jag nu är men jag har.. attans så mycket roligare nu, det handlar för mig om en mental omställning.
    Och jag hjälper dig gärna någon dag fast kanske inte med fullängds spår ;)
    Helena

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel