Tankar om livet och döden..

 

Onsdag, ledig och regnet strilar mot fönsterrutan. 

Jag känner mig trött, tung och sorgsen. 

Vad och varför, våren är på väg, vi går mot ljusare tider men vinterns tyngd ligger där, mörkret som varit så länge som gör mig så trött, alla infektioner och sjukdagar som tärt men nu är ljuset på väg tillbaka och tröttheten kommer över mig. 

Sen kom beskedet att en vän fått återfall i sin cancer.

 En som insjuknat och blivit frisk men nu fått en ny spridning. En som kanske kan bromsas men inte botas, då kommer det över mig igen rädslan för återfall rädslan för att inte få vara med om framtiden. 

Det är nu länge sedan jag fick diagnosen och gick igenom sjukdomen kom ut på andra sidan men med vetskapen om att den kan komma igen, ingen vet om eller när eller var . Rädslan var stor i början men sen kom en vardag, sen kom en ny knöl i det gamla ärret en knöl som var en tumör som togs bort och sen kom inget mer och tiden gick en vardag formades. Jag ser mig i spegeln och ser ärren som är minnet av ett helvete Jag och min familj gått igenom, ett som kan komma tillbaka när man minst anar det, som en smärta eller en knöl eller... Rädslan bleknar men minnet och vetskapen finns där och plötsligt drabbas någon och rädslan/känslan vaknar igen. 

Smärtor lever jag ständigt med, smärtor av skadade muskler efter operation och rekonstruktion, smärtor av artros/spondylos, smärtor formade av ett liv i rörelse.

 Är det ett återfall? 

Eller "bara" en vanlig smärta.

 Min vän fick ont i ryggen det var så det uppdagades.

 Jag har oftast, nästan alltid ont i ryggen och är van men nu smyger oron fram ur den mörka vrån, cancerspöket har fått nytt syre och fladdrar runt.

 " Är det min tur snart?" 

Är detta vanligt ryggont eller ligger där något och lurar i skelettet? Jag minns att jag sa till min läkare att jag önskade det fanns en spegel där jag varje morgon kunde studera min kropp i alla lager och scanna efter tumörer och "det hade väl varit fantastiskt" sa hon men nu finns inte det utan lev du som vanligt och hör av dig om du är orolig och du "man kan bli överkörd av en buss också..." perspektiv alltså! 

Ja man kan få återfall men man kan också leva vidare, bli gammal och dö av naturliga orsaker.. Men just nu fladdrar rädslor och känslor och sorg inom mig och jag är glad att vara ledig så känslorna får ta lite utrymme, det är ok att känna, det är ok att vara rädd, det är ok att sörja, det är till och med viktigt att göra allt detta och inte tränga undan saker. Det som är viktigt är att inte fastna i detta utan ta en dag i taget och njuta av det jag har. 

Det regnar idag och det är helt ok, en bra dag att tillåta mig att vara off, att vara ledsen att tänka och fundera. 

Idag lever jag !