Tacksamhet..

Sonen börjar ettan på gymnasiet idag, en stor dag känns det som.
För mig är den extra stor och jag fäller en stilla tår i tacksamhet över att jag får uppleva denna dag. Det var min största sorg och tanke när jag levde med cancern nära, alla dessa dagar som jag kanske inte skulle få vara med och dela med min man och mina barn. De var så små då känns det som, sonen gick i sexan och dottern i åttan. Jag minns att jag körde till sporthallen nästan ny opererad för att vara med på sexornas luciafirande. Jag bara skulle vara med, för i uti fall att… Och nu börjar han gymnasiet. Ja jag är tacksam, för alla dessa dagar jag får uppleva.
Tacksam för den fina sommarsemester jag och maken haft, för ljumna kvällar, fina upplevelser, ja för den tid vi har tillsammans, för att han stöttat mig genom hela denna resa, för att han alltid finns för mig i svårt och i glatt.
Det börjar så sakta att gå in nu, att jag får leva vidare, att jag får vara med och uppleva allt detta. En ny resa som påbörjas och jag är med!
Stanna upp en stund och njut av det liv som är, här och nu!
Helena.