Startar som sagt året med att vara sjuk, inte covid för självklart har jag testat mig, utan troligtvis den vanliga säsongsinfluensan.
Och där kommer jag till det jag funderar över.
Numera när man blir sjuk så blir allt så konstigt man känner sig lite uggen och kanske ett kli i halsen. I vanliga fall så tar man en Ipren och jobbar vidare man blir inte rädd, man isolerar sig inte, man går inte in och bokar ett test, nej man lever på som man brukar. Ja för mig innebär det att jag avstår från träning i alla fall svettig träning men annars inget speciellt.
Man vet att det tar ca 10 dagar sen är jag ok igen, under dessa dagar så står man ut, man tar ett piller, lite näsdroppar, hostmedicin om det behövs men sen efter ett tag så är det över. Gud vad jag längtar tillbaka till den tiden, den tid då ett vanligt virus var just ett vanligt virus, ett virus som om man sökte vård så fick man ett skratt och en klapp på huvudet av läkaren " ett virus, det går över, visst kan du jobba " osv... Nu släpps man inte in på VC , man tas emot ute bakom dubbla plexiglas som om man vore pestsmittad..
Men vad funderar jag över då?
Jo det är faktiskt min egen oro eller mer känsla, för mig är detta ett vanligt virus men samtidigt känner jag en oro för att smitta andra med det, det gjorde jag inte förr, då var det mer vanligt än ovanligt att man mötte människor som var förkylda inget konstigt med det. Men jag funderar också på var /hur jag blev smittad då vi inte träffat någon på hela julledigheten, inga barn på 3 veckor.. ja det måste varit i mataffären för det är bara där jag varit nära andra människor. Så nu blir det munskydd i affären.
Jaja nu har det gått 7 dagar och jag räknas som smittfri men är fortfarande dålig så jag tar det med ro, är hemma och väntar på att det ska gå över..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar