Dagens valpbild.
Jo nu var det så igår att jag skulle skriva några rader om en människa som jag inte träffar så ofta, kanske en gång i månaden. Vi känner inte varandra sedan förrut men vi har träffats i ca ett år nu. Hon betyder väldigt mycket för mig och hur jag mår. När man får cancer så handlar det om en sjukdom men för den drabbade och dess familj handlar det väldigt mycket om olika tankar, på liv och framför all död. Det är ju så att väldigt många människor dör av sin cancer eller följdsjukdomar av den. Nu gjorde inte jag det och detta faktum föder ännu mera tankar som inte alltid är så lätta att förstå. Då kommer hon in, hon hjälper mig att först och främst acceptera mina tankar och så jobba mig vidare. Hon löser inga problem men hon hjälper mig att hitta egna verktyg.
Det som är bra är också att vi pratar om allt, verkligen allt tiden springer iväg. Nu när sjukdomen ligger längre bakom så är det livet vi vänder och vrider på och det kan vi nog göra hur länge som helst det är hur intressant som helst Så alla ni...en coach det är bra att ha som stöd, som peppare, som igångsättare, som inte tycker synd om mig, som ger en spark där bak om det behövs,som känner mig men inte känner mig.
Å nu är det torsdag morgon hela familjen sover utom jag som snart ska till jobbet, det är fortfarande mörkt ute och har snöat lite i natt. Hur kallt det är har jag inte kollat och någon magsjuka har jag inte fått än i alla fall.
Ha en bra dag Helena.
Hej, härligt att du har någon som lyssnar, ger av sin tid och coachar som det heter. Det viktiga för alla är väl att ha NÅGON, vem det än månde vara, som lyssnar, får en att reflektera, se innåt och våga hörsamma/uttala ens egna behov och rädslor. Men även att våga sätta ord på de egna behoven utifrån våra egna inneboende resurser och vilja att utvecklas. Det är ett ständigt pågående lärande och utvecklande utifrån de egna inneboende resurserna. Ja, vi ser och lär barnen att utvecklas utifrån vart och ens egen utveckling, det vill jag påstå inte stannar där, utan vi får hela tiden arbeta oss igenom livet för att utvecklas, förändras och gå vidare. Fast det är lättare att lära på barnen, än att få vuxna att ta in samma saker. :-) Barn är otroliga!!!
SvaraRaderaDet är givetvis viktigt att man får rätt coach, när man som du fått uppleva, den otäcka känslan och vetskapen om att inte vara odödlig. Det spelar även stor roll vem man själv vågar öppna sig för och visa sig svag inför. Ibland behöver man en utbildad person, ibland en kompis, ibland en närstående, ibland en främling rent av kanske?!
För först när vi vågar öppna, släppa på garden och blotta oss själva, kan vi ta tag i våra rädslor och möta dem, vilka de nu än är. Rädsla för ensamhet, rädsla för att inte duga, rädsla att misslyckas el rädsla för döden.
Så när rädslorna styr vad vi vågar el inte, är det bra om NÅGON finns där och hjäpler oss att överbrygga rädslan, så att den inte tar över och gör att vi inte vågar HOPPA- ut i livet och leva det. Som gör att vi kanske begränsar oss i våra tankar och även i våra förmågor och vägen till ett öppet, rikt och behagligt liv. Jag önskar för alla där ute i världen att dom får denna NÅGON, som finns där bara för dem! Jag har haft flera olika, jag tackar dem alla för att dom fanns för mig i rätt tid och på rätt plats. För det kanske också är så att vi må flytta oss från hemmets lugna vrå, för att finna just denna NÅGON! Ja, kanske t o m flytta rent geografiskt?!?! Så till alla där ute....våga brottas med era rädlsor, låt dem inte styra var hän ni är på väg i livet!!!! Jag har några kvar att möta....jag tar nu på mig boxhandskarna! Kom igen bara! Jag är inte rädd...jag vågaaaaar! :-)
Ha en orädd dag! Kram Marié
Förlåt Helena! Jag skall inte ta över din blogg!!! :-) Visste inte att det fanns så mycket tankar som ville ut! Kram M
SvaraRadera