Man slutar aldrig att förundras.

Jag har nu gått och mått dåligt i flera dagar och tog i morse beslutet att inte vänta utan åkte till jourcentralen. Blev helt slut och ostadig av att peka var maken skulle såga i min fläder... Huvudet sprängvärker och nacken är stel.. Fick träffa en mycket skum läkare.. han kom in och hummade och tummade på pappret han hade i handen och - hur var det här då? Jag förklarade hur jag mådde och sen blev det tyst...

Han känd på nacken och visst det gjorde super ont MEN mina värden var fina ingen sänka och hbt var toppen, så?.... Jag väntade, han hummade...

Ärligt så var jag då helt förstummad och funderade på om han var en läkare eller... Nej det finns inget fel på mig! Jag är helt frisk! Men hur kan jag då må så j-la dåligt? och vad ska jag göra? Det visste han inte men frågade då - hur har du det med lilla hjärtat!? Jag kunde bara gapskratta mitt i eländet, jo tack det slår, då lyssnade han 1gg och sa -ja det gör det.. Och visst kunde jag få åka till NÄL om jag ville det men vad dom kunde göra visste han inte. Å tack å hej!

Helt förstummad och inte så lite förtvivlad gick jag ut och frågade sköterskan om han verkligen var en läkare och det var han, det sa hon. Fick rådet av henne att åka till VC i morgon , för alla prover var fina men.. så jag släppte en förtvivlad tår och åkte hem, vad  gör man??

Kanske ska jag springa en sväng, för jag är ju frisk!

Ja vad gör man?

Helena.