Sorgligt så dåligt du bloggar numera…

Mötte en god vän i fredags, vi träffas inte så ofta numera, ja nästan aldrig men följer varandras liv och leverne genom våra bloggar. Ja den söte lille pojken var det inte det är … vad han nu heter…hmm.. teflon varning, vi var i alla fall i Lysekil och hörde hans konsert för ett tag sedan.. jo jag är sorgligt dålig på att blogga numera… Nej men vännen i fråga är faktiskt ännu sämre än vad jag är på att uppdatera!
Hennes kommentar fastnade dock… så nu är jag här igen, och kom igen nu Lisa, dags att skriva lite!
Tänkte här där jag sitter och vilar lite, att det finns inte så mycket att skriva om, andra människor eller bloggar som jag läser, de upplever så mycket men här är lugnt och stilla för det mesta! Vad ska jag skriva om, vad vill jag skriva om, vädret? nja…Jag gräddar bröd just nu, slut i frysen igen, har varit en motionstur i skogen med hundarna…plockat lite, dammsugit…tja…
Men det är klart, förra söndagen var vi till Lillehammer i Norge, en nätt liten tur på 80 mil/tur och retur att vi åkte så långt över dagen beror på ett litet kart missförstånd, det var inte Lilleström jag sa…fast det trodde maken och har vi anmält till utställning så har vi.. Jaja en vacker biltur var det, en otroligt trevlig utställning var det också men några vackra bilder blev det inte och fråga inte varför för det vet jag inte heller eller jo där vyn är vacker över fjorden finns ingenstans att parkera och gå ur bilen! Ett tips till Norska turist rådet om det finns något, gör lite fler fina rastplatser utmed era hemska vägar

Bild på mig och min vackra hund har jag i alla fall Det är så trevligt att ställa i Norge, man känner sig alltid välkommen.
I torsdags var det så dags att köra dottern tillbaka till Örebro och universitetet. Passade på och tog några dagars semester tillsammans hela familjen, bodde med husvagnen på Gustavsviks camping, den kan jag varmt rekommendera. Härlig camping, rent och snyggt, full service och trevlig personal!
Denna resa prioriterade jag att träffa vänner och träna hund, jag är nästan uppvuxen på Örebrobrukshund klubb, så att komma dit igen är kul, många vänner som fortfarande tränar. Allt är sig likt, bara människorna som blivit lite äldre  

Vi firade min gudson William som fyllde 8 år, tänk vad tiden går, stora killen nu!













Fick äntligen träffa syrrans nya lilla tax Maja, en otroligt liten och söt hund, full fart sen somnade hon! Men så liten som en dvärgkanin, kanske beror på att det ska bli en kanintax men jag vet inte hur jag skulle kunna ha en så liten hund, skulle vara otroligt rädd att tappa bort den eller trampa på den eller så… men söt var hon!
Igår startade jag på jaktprov igen, första starten sedan jag blev sjuk. Detta har varit ett av mina största mål, att orka/våga stå där igen med min hund och nu har jag gjort det!!!

Oj så stolt jag är över mig själv. Otroligt orolig och nervös var jag innan, en sorts skräckblandad förtjusning kan man säga, inte helt behagligt… men jag hade bestämt mig, jag skulle göra det, en gång till, bara för att känna hur det kändes.
Vi var i Kilanda och det var på det provet för 3 år sedan som jag gav upp, det var där och då jag inte orkade kämpa mer… och dagen efter låg jag i ambulansen. Så det var ett laddat ögonblick när vi svängde in på parkeringen.
Skulle jag våga, tänk om… ja det var många tankar som snurrade, skulle jag låta maken starta men samtidigt så ville jag, jag ville övervinna min rädsla. För rädslan finns där alltid, rädslan för att det ska hända igen, även om jag vet att det kommer det inte att göra så.. maken sa nej, han tänkte inte göra det.
Startade i näst sista par så väntan innan var lång många olika tankar hann fara igenom mig innan det var dags men sen där och då när vi startade då var det bara kul, ja inte direkt men efter ett tag när hjärtat slutat banka och andningen kom tillbaka då var det bara ur härligt. Inte gick det så bra, hunden flippade ur lite så nollan kom ganska snabbt men vad gjorde väl det, glädjen fanns där, känslan i kroppen hur jag ska föra min hund, visst var balansen dålig när jag vinglade på en sten för att sända min hund men vad gjorde väl det. Ingen yrsel, ingen ångest, ingen tanke på något annat än mig och hunden. Jag vann!! Jag vann över min rädsla denna dag, en seger större än vad någon kan förstå, en liten glädje tår rullade när domaren tackade mig efter kritiken, jag har gjort det!! Och det var bara kul!!
Ja det blev ett långt inlägg denna gång, tack för att ni orkat läsa
Ha det bara bäst, för det har jag!
Helena.


Ps, inte bara döda fåglar på jaktprov, intill vägen stod denna ko och mumsade i godan ro medans kalvarna vilade i gräset. ds