Balans, balans och åter balans…

Jag vet inte om det är åldern eller utbrändheten som gör att det har blivit så viktigt med balans i livet, kanske en kombination av allt.
När det har varit några intensiva dagar med många aktiviteter, nya platser och mycket stimulans av olika former, typ nya människor, samtal, liv och rörelse, då behöver jag lugn och ro. Tystnaden har blivit så viktig, att ta det lugnt, göra saker sakta. Bara strosa fram, inte springa, sitta i tystnaden, höra havet slå mot klipporna, fåglarna som sjunger, vinden i träden. Ibland rycks jag med i allt roligt som finns att göra, bara det att jag nu åter kan vara med på så mycket gör att jag rusar på, det är ju så himla mycket jag vill… Då glömmer jag… men kroppen påminner mig.. på en mängd olika sätt.
Det första som händer är att jag mitt i det jag gör så känner jag mig sorgsen, ja riktigt ledsen, lika förvånande varje gång det händer, jag kan vara mitt uppe i något urkul när jag helt plötsligt känner mig sorgsen. Då vet jag att jag gått ut för hårt, vet att det är dags att backa.

Då vet jag att det är dags för tystnad, eftertanke, vila och stillhet……
Känns bra att äntligen ha lärt mig mina signaler, att inte trycka undan känslor som kommer utan i stället tillåta mig att vila i det som är…
Önskar er alla en fin söndagskväll.
Helena.