Läste på en kvällstidning om influencers och hur de skapar ätstörningar, tydligen är det inne igen att vara mager och visa bilder på ryggkotor och nyckelben, låga jeans och typ suga in magen när man tar en bild.
Personligen kan jag tycka det är skönt med låga jeans för då kan magen liksom hänga över och döljas av en stor skjorta, höga jeans klämmer så ;) men nu är ju inte jag ung längre så ..
Men så kom jag att fundera, hur var det när jag växte upp, vi hade inte internet, inga instagram, tick tok eller något annat. Det var veckotidningar kanske, det var där man såg bilder på de som var inne, kända ja, veckotidningar kom en gång i veckan så man hade tid att fundera och testa, nu kommer det bilder varje sekund om man följer olika konton.
Inga bantningstips vad jag minns, mammorna gick på viktväktarna förstås men annars nej.
Fanns det anorexia? Ja antagligen men då kanske av "riktiga" problem som övergrepp eller psykisk ohälsa, inte av olika influencers och att alla ville se likadana ut.
Tränade vi? Ja de som var intresserade av någon sport tränade men inte annars.
Visste vi vad som var inne eller ute vad gällde det mesta? Ja det var ju de som alltid hade det nya vad gällde kläder och annat och visst var man avundsjuk ibland men kände nog ingen större stress över det.
Jag kan känna att jag är glad att jag och till viss del mina barn växte upp innan den stora internet boomen, att man fick växa utan att matas med allt som nu är.
Men vad gjorde man när man hade tråkigt och inte kunde ta telefonen och bara matas med andras liv? Fylla sitt eget just nu lite småtråkiga liv med andras upplevelser. Var man nöjd kanske, såg inte sitt liv som småtråkigt utan bara som det var man hade ju inget annat att jämföra med... Tänk att få komma tillbaka till jobbet/ skolan och få fråga vad som hänt under sommaren, vad folk har hittat på osv.. Nu vet jag ju redan, allt som varit vackert och bra i alla fall, det som andra valt att dela på sociala medier...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar