Om att pausa!

När allting snurrar fort, ja ibland kanske lite för fort, då är det bra att pausa, att avbryta en stund för att få perspektiv på det man håller på med.
Kanske är det jobbet, kanske är det fritidsaktiviteter, kanske är det vänner man omger sig med eller så är det livet som helhet.
Man går runt med en känsla av skav eller irritation över något. Oftast tänker jag då att, nej men det är nog mig det är fel på eller jag som inte är tacksam nog över vad jag har, inte ska jag klaga… hur många gånger har jag inte sagt att, herre gud visst är jag trött på mitt jobb men jag ska vara tacksam att jag har ett jobb, det finns massor med människor som inte har det och sedan fortsatte jag att ha ett jobb, som i och för sig var trevligt och givande men som skavde…
När man så gått där ett tag med skav, så bildas en blåsa…skavet övergår till en ,mild smärta, en smärta som går att ha en som är ok att leva med men som irriterar och tar kraft. Funderingarna ökar, ska jag byta skor, är det det som .. eller ska jag….men nej det verkar för jobbigt, svårt och tänk om….inte kan väl jag och man ska vara tacksam för det man har, det finns alltid andra som har det värre… vad är väl en blåsa, ett skav, när människor dör av svält och krig..
Så tiden går och blåsan spricker, den smärtar men.. det går… tills allt blir infekterat och benen viker sig, inget fungerar och allt blir omöjligt man kan bara andas och vara.
I det läget ska ni veta, då ångrar jag att jag inte tog en paus när livet började skava.. att jag inte satte mig ner och verkligen funderade över vad som orsakade skavet. Att jag inte vågade.
Men man lär av sina misstag och det jag lärt mig är att det jag känner är viktigt. Det spelar ingen roll om alla andra tycker eller säger något, eller ens vad, de säger, för min känsla är den viktigaste och tycker jag att ett litet sandkorn skaver så gör jag det, för visst är det ok att känna  det lilla som känns obehagligt, att inte trycka undan en känsla.
Jag hade bara behövt sätta mig en stund, tagit en paus, sett efter vad som skavde och förändrat något, lika enkelt som att sätta sig ner och ta stenen ur skon, det hade inte behövt bli en blåsa då… men jag gjorde som jag blivit lärd, “ man ska inte gnälla över småsaker”, “man ska kämpa på och vara duktig”, “alla människor har det jobbigt ibland och inte gnäller dom”, och den största av alla… den har ni nog också hört.. min mammas favorit.. TÄNK PÅ BARNEN I AFRIKA, dom skulle vara glada över att få det du gnäller över…
Så vart vill jag då komma med denna text?
Jo jag vill uppmana er alla, att ta en paus när något inte känns bra i livet, fundera över vad det är, hur det känns, vad som kan göras åt det och är det något som du kan ändra på så gör det, i lugn och ro, se vad du behöver för att må bra, vem som kan hjälpa dig. Ibland räcker det med att enbart se, våga se vad som skaver för att det ska försvinna men behöver inte förändra något alls, att ge sig själv bekräftelsen på att, jag är viktig, det jag känner är viktigt.
Gör ett val, det är enklare än man tror.
Jag tog en paus från bloggen när jag ständigt kände en press på mig att skriva inlägg, man ska uppdatera varje dag med små käcka korta inlägg för att behålla alla sina läsare. Jag kände då att det blev svårare och svårare att skriva, det blev inte texter från mig utan inlägg för att det skulle vara så. Vilket skavde. Pausen gjorde att skrivlusten kom tillbaka, inläggen kommer för att jag vill skriva om något och antalet läsare har ingen betydelse om det är en person som läser det jag skriver och min ord väcker en tanke så räcker det, ibland räcker det att jag fått ur mig orden och mår bra. Jag skriver alltså för att det ger mig något om det ger någon annan något så är det bonus.
Tanken när jag startade om, var att jag skulle skriva för cancerdrabbade att de skulle finna något sorts stöd i mina texter men det föll bort, jag har varit drabbad men är det inte längre och skulle jag då starta en ny blogg? nej det kändes inte bra så då gjorde jag inte det, jag valde att fortsätta så här och det känns bra.
Jag har valt att pausa från facebook nu.
Det skavde, jag kände själv att jag var inne för ofta, att andra människors liv rumlade runt inom mig hela tiden, att jag ofta tänkte i status uppdateringar, jag visste mycket om andra människors liv utan att ha pratat med dom på månader eller to m år.. när jag ringde syrran hade vi inget att prata om för vi viste redan allt.. det skavde.. Så kände jag och det var riktigt för mig, andra säger att så är det väl inte, så kan man inte känna ,osv men jag gjorde det, det var verkligt för mig, ska jag då skämmas över det, nej min känsla är verklig för mig och jag valde att pausa för att verkligen fundera över om jag behöver face book.
Här dalar nu snön i stora vackra flingor, det är söndag och lugnet finns hos mig!
Önskar er alla en fin dag!
Helena.