Kroppsnoja nr 2….

Jo då, jag har fler en , en noja….
Att ha nojor om utsidan är egentligen en ganska enkel och faktiskt lätt påverkad sak.Är jag missnöjd med min vikt kan jag ändra i kosten och röra mig mer, är det frisyren kan jag gå till frissan eller kanske färga det grå, är det kläder och stil finns det proffs hjälp att få om man vill och kan betala för det.
Men denna andra noja jag har den kan ingen hjälpa mig med, bara jag själv som kan påverka med tankens hjälp.
Att leva med cancerspöket är ibland ett litet helvete.
Att veta, att i min kropp finns celler, helt vanliga celler, som pang bom kan bestämma sig för att nu ska vi klumpa ihop oss och förändras vi ska skapa en sjukdom som kan leda till…..
Dessa celler finns i alla kroppar, vi har alla celler och de kan pga yttre eller inre omständigheter “ go bananas” totalt och då händer det. Om man röker kan man få lungcancer det vet väl alla men det finns en mängd andra saker, som man inte tänker på….. stress, matvanor, miljö, ja säg det idag som inte ger cancer… men man tänker inte så mycket på det, inte innan man drabbas…
Nu är det inget jag går runt och funderar så mycket på heller men visst kommer tanken, för varje liten ny smärta eller förändring i min kropp så är första tanken, kan det vara en ny tumör? Jag har lärt mig att sedan släppa den tanken och avvakta, det fungerar inte att gå och oroa sig hela tiden.
Efter första operationen  fick jag besked att ingen spridning fanns, du behöver ingen vidare behandling men så 4 år senare så fanns den där, en ny tumör, på exakt samma ställe som en av de första två! Ingen förklaring fanns, det kan bli så ibland, en liten cell som låg kvar i dvala och vips vaknade och bestämde sig för att delas… nu kunde man inte kontrollera spridning då de första lymfkörtlarna är borta… så… den medicin jag fick fungerade inte så jag lever nu med det, vetskapen om att celler lever sitt eget lilla liv..
Att jag skriver om det nu beror på att i tisdags var den årliga kontrollen på bröstmottagningen, det kommer lite närmare då, tankarna på vad som kan hittas och sen resten. Men allt var bra, allt som kan ses och kännas från utsidan, insidan, ja den lever sitt eget liv och så länge jag mår bra så är det så. Blir det någon förändring så ringer jag och så kollar vi upp det… så lever man som canceröverlevare, så länge bomben inte tickar så är det lugnt!
Visst önskar jag att det fanns en spegel på min vägg där jag varje morgon kunde se både insidan och utsidan, där jag kunde scanna mitt inre och se att där är fint men det gör det inte så, så länge JAG mår bra så är det så!
Jag önskar er alla en fin dag!
Helena.