Saknadens tid...

 

Julen är ska vara glädjens högtid sägs det och så var det nog när man var barn. Förväntan, jullov, tomten, julklappar osv.. Jag har nog sagt varje år de senaste åren att "jag har ingen julstämning" all förväntan på denna högtid gör mig trött så nej julstämningen finns inte men varför är det så ? 

Kan det bero på att jag har en skev bild av hur julen ska vara? Tror jag att jag som vuxen ska känna samma förväntan som jag gjorde som barn? Det går ju inte. Jag tror att mamma och farmor var ganska stressade och trötta vid jul, slitna av allt som skulle fixas och donas med, de var nog glada när julen var över. 

För vem fixar och donar man? Ska det vara som hos "Ernst" med vackra pyssliga saker eller som hos "Mandelmans" med stor familj och vänner som spelar fiol i varje hörn? Men om man inte har en stor familj och en massa vänner då eller möjlighet att skapa och pyssla, hur blir det då? Jo ångest och elände för att man inte räcker till. För vem vill komma till jobbet och säga att man satt ensam hemma, åt godis och tittade på serier hela julen ( även om nog många blir avundsjuka på det ;) 

Ja jul blir det hur man än gör, vill man slita ut sig för en stor familjejul så gör man, vill man låna en hög bra böcker och njuta i stillhet så gör man. Här blir det något mellanting tror jag. 

Men saknaden präglar min jul. Förra året vid den här tiden fick vi beskedet att mammas cancer inte längre gick att behandla, vi var upp till Örebro när dottern var hemma, julmusik och sorg... i mars dog hon och månaden innan svärfar. Saknad är julkänslan i år, saknad efter de som lämnat, farmor som var barndomens jul för mig, mamma..

 Jul är inte förväntan längre, jul är saknad och eftertanke och så är det väl när man är vuxen...