Här skulle jag ibland vilja bo!

 Det har väl inte undgått någon av mina läsare att jag bor på västkusten, närmare bestämt mellan Lysekil och E6an ;) Men jag är född och uppvuxen utanför Örebro. Gillar kusten, gillar havet och klipporna, gillar stormar som stänker havsvattnet i ansiktet och får kinderna att svida. Men jag saknar ödsligheten, att kunna vandra ensam utan att stöta på någon annan människa, kunna sitta på en sten och fundera utan att behöva heja på folk som går förbi. Här finns inga stora skogar som man kan vandra i, inga ställen där man kan vara utan människor runt sig, inte på sommaren i alla fall, det är ganska överbefolkat då och det ligger stugor och hus vart man ser. 

Inte som i Örebro, där kan man bara en liten biltur komma ut i skogen där man kan gå hur länge som helst..

 Men så finns det platser där man kan vandra som här på Ramsvikslandet, ligger mellan Hunnebo och Väjern, en ö man kommer till genom att köra över en smal bro. En bro som går över Sotenkanalen , på sommaren öppnas bro ofta ofta för alla båtar som passerar men på sommaren åker jag nästan aldrig över, då är ön full, full av sommargäster som rattar sina stora bilar mitt på den smala smala vägen och vägrar flytta sig för de vet inte var vägen går utan vita streck ;) vi har inte det på alla våra vägar..

Men som nu på vintern kan man finna lugnet här, visst är ön välbesökt även på vintern och man skymtar ofta ett huvud någonstans mellan klipporna eller hör ett samtal som förs med vinden men annars finns här lugnet och vågar man vandra en bit från parkeringen är man snart alldeles ensam och det är tyst, helt tyst!

 Ja här skulle jag kunna tänka mig att bo ibland, ha en liten enslig stuga att dra mig undan till och bara vara... En stor lottovinst skulle då behövas för här ute kostar ett fallfärdigt dass miljoner.. Så jag åker över bron då och då istället...