onsdag 11 maj 2016

Den inre kritikern....

Har ni mött den?

Den där rösten inom dig som i varje ögonblick viskar saker till dig, eller, viskar.. den skriker ibland. Som när jag ser en bild av mig själv, då pratar den på " men hur ser du ut egentligen, hur tänkte du om de kläderna, hur fet har du tänkt bli och hårfärgen, frisyren eller frisyr det var länge sedan" osv, den maler på i all oändlighet. Då dränker den min egen tanke om att ja men jag är frisk nu, jag är på gång min kropp läker sig själv i sin egen takt och jag mår bra. Då kommer kritikern igen och ropar högt... " Frisk? Det var länge sedan du var så sjuk nu, du förfaller och skyller på sjukdomen"

Den hackar på mig.

Den smyger sig fram efter en dag på jobbet eller i sociala sammanhang, en dag/kväll, som jag själv tyckt varit bra, när jag haft kul, när jag känt mig som mig själv och ja, haft kul. Då kommer den smygandes igen och påpekar att, " jag har varit för högljudd, tror jag verkligen att andra upplevt mig som så kul eller trevlig, nej mer som gapig och påträngande, är jag verkligen så rolig som jag tror, kunnig i mitt yrke som jag tror, trevlig som jag tror" Och så håller den på, tills jag tror på den och går igenom varje sekvens av dagen/kvällen. Och kommer fram till att jag nog som "vanligt" varit lite för mycket, för gapig, för framfusig, för stor i truten och då krymper jag, då skäms jag och hela nöjet med händelsen försvinner. Jag lovar mig själv att tänka mig för, tona ned mig själv och försöka vara lite mer lagom nästa gång. Skammen över hur jag är gör mig liten och jag mår dåligt, "varför kan jag inte vara som alla andra".

Ja varför kan jag inte det?

Och varifrån kommer denna kritiker?

Om alla vore likadana skulle världen vara grå och trist. Men man får som barn lära sig ( i alla fall min generation) att man inte ska höras eller synas, man ska sitta snyggt, inte störa, inte röra, äta bullen först och kaka sen.... När jag var liten bodde vi i samma hus som min pappas mormor och morfar, delade toa och badrum med dom och de hade koll... Mormor Ellen var i mitt minne en rund och go dam med vitt hår och varma ögon, morfar Kalle hade koll på oss barn och vi fick inte göra det eller det, tror min mamma hade jobbigt med att tysta oss och tona ner oss barn så vi inte skulle störa. Där skapades min kritiker.

I tonåren är det tufft, man ska passa in och vara som alla andra. Det finns olika grupperingar och man väljer i vilken man vill ingå, för att få vara med och passa in så tar man stilen och seden som gäller där, vissa delar kanske skaver och känns obekväma men man anpassar sig för att få vara med. Samma beteende följer med ut i yrkeslivet. Ingen vill stå ensam, alla vill ingå i en gemenskap på gott och ont. På vissa arbetsplatser är det "högt i tak" och man kan vara som man är, medan det på andra är lite som på högstadiet med "höga höns och kacklande följe". Jag har upplevt alla olika och i vissa miljöer frodas kritikern och i andra tystas den.

Vart vill jag nu komma med detta inlägg?

Ja vad vill jag få ur mig?

Jag har en stark inre kritiker som just nu jobbar för högvarv. En förändring i min arbetssituation göder den. Jag har lämnat en arbetsplats med högt i tak, där jag kunnat vara mig själv och utvecklas, mått bra och känt mig trygg i vem jag är. Nu är det dags att testa verkligheten som timvikarie, nya arbetsplatser och nya grupperingar. Kommer jag att passa in? Är jag lika bra som jag tror/känner/vet att jag är?  Dags för en ny valp men vem tror jag att jag är som.... nej nu räcker det.

Det är som första doppet i kallt vatten på försommaren, bara att hoppa och se vad som händer... Jag ser ut som jag gör och är som jag är och det är bara jag som tycker det är något konstigt med mig själv, ingen annan som sagt något i alla fall......


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar