Sjukskriven - värdelös-smitare...

När jag blev sjukskriven kände jag mig helt värdelös, ja som en smitare, en snyltare som levde på samhället. Eftersom min sjukdom inte syntes, kändes det ännu värre och jag försökte prestera här hemma för att på något sätt täcka upp för att jag inte jobbade.
Nej, jag jobbade inte.
Jag kunde inte jobba, kunde inte ens gå ut i början om jag var ensam, orkade inte gå så långa sträckor, ja i början inte ens 50 m utan att vara tvungen att vila. Men det syntes inte på mig för okända människor, ja inte ens för de som kände mig, om de inte tittade noga.
Detta var en hemsk upplevelse, jag mådde verkligen urdåligt vissa stunder men det syntes inte heller så tydligt, för jag gömde mig då. Jag stängde in mig här hemma, tog inte kontakt med någon, svarade inte i telefonen och absolut inte om det var chefen som ringde.
 Jag skämdes, skämdes över rädslan , över ångesten som grabbade tag i mitt inre vid minsta tecken på yttre krav. Att duscha var ett krav, klippa naglarna, ja något så enkelt som det kändes som ett krav, jag var ju tvungen att ge en bit av mig själv. Men inget av detta syntes på utsidan om man inte tittade noga.
Varför skriver jag då detta nu? Ja det kan man undra, det är nu ganska länge sedan jag var så sjuk och  nu fungerar vardagen nästan som vanligt igen. Jag får vara lite mer försiktig bara, inte tacka ja till allt och vila mer en vad jag tidigare gjort.
Jag mår bättre nu än jag någonsin tidigare gjort men jag jobbar inte så mycket, "snyltar" fortfarande delvis på samhället då jag har aktivitets stöd från arbetsförmedlingen.
Saken är den att jag vid en social sammankomst för någon vecka sedan hörde och kom i en diskussion med en människa angående dessa "lata snyltare som går hemma och är sjukskrivna för att de har ont i ryggen". "Ont i ryggen! Det är väl för fan bara att ta ett piller och gå till jobbet, vara hemma och inte jobba men byta tak det kan de, eller annat". Jag försökte då fråga om hen kände personen i fråga om hen visste vad det var för sjukdom? "Det är ren jävla lathet" fick jag till svar... Ja det är så vissa ser på människor som går hemma men inte ser sjuka ut.
 De ser vad man gör men inte hur man mår... Att ha ångest eller annan osynlig sjukdom är lite skamligt och man skyller gärna på något annat.
Ja jag har många gånger skyllt på ont i ryggen/nacken, för att slippa ut ångest laddade situationer. Sagt att, nej jag kan inte gå på föreläsning/kurs för det gör ont att sitta så länge, när det egentligen var situationen, att sitta inklämd mellan en massa okända i en trång lokal som gav mig ångest. Det är enklare att skylla på fysiska åkommor än psykiska. Eller fysiska som inte syns, ingen ser om du har en IBS mage eller annat...
Det är lätt att vara sjuk när det syns!! Hur många gånger har jag inte önskat mig ett brutet ben med mycket gips...
Jag blir så trött på människor som dömer andra utan att veta, som uttalar sig nedsättande om saker de inte känner till.
Kunskap är nyckeln till allt, att veta sanningen bakom fasaden, att veta varför och hur det ligger till. Gå några mil i min kropp så vet ni varför jag är hemma ibland, eller, gå på Ikea en lördag och känn paniksvetten rinna så förstår ni men uttala er inte om saker ni inget vet om.
Det är ju så, att man vet aldrig vad som döljer sig bakom en annan människas fasad.
Denna person ville inte lyssna, ville inte ändra sin uppfattning eller ens höra talas om att hen kunde haft fel, sjukskrivna som går hemma och drar är lata snyltare. Och så var det bara.... 

Så, vad vill jag ha sagt med detta? Jo att det som inte syns kan vara 1000 resor värre än ett brutet ben men ingen ser det så döm inte människor innan ni vet.