fredag 30 september 2016

Livets olika perioder och när de förändras.




Min första egna hund, Dojjan,  SLCH SUCH Pargrands Boyan, hon som blev kvar hemma då pappa födde upp den andra kullen, hon som inte blev såld utan min. Då var jag 18, bodde fortfarande hemma men var på väg att flytta till min första egna lägenhet på Hertig Karls allé 93 i Örebro. Då hade jag tagit körkort, köpt egen bil en röd Toyota Carina. Hon som var min kompis i alla tokiga upptåg, som badade i fontäner på natten i den stad som då var min, Örebro. Vi tränade och tävlade, bruks och lydnad, hon blev utställnings champion på tre utställningar och lydnadschampion efter , ja säkert 100 lydnadstävlingar. Oj så mycket kul vi hade tillsammans, inte bara hon och jag, vi var ett helt gäng som då ;) var ungdomar och tränade tillsammans, festade, fikade, gick upp mitt i natten och körde i snöstorm till tävlingar... ja oj så mycket kul vi hade, det var de tidiga ungdoms åren..




Sen kom Hobbe, tjh räddning Snobbarnas Pluto. Då var jag 24, hade blivit sambo och flyttat till landet men fortfarande i Örebro. Börjat studera på komvux och sen på högskolan för att bli förskollärare. Dojjan var fortfarande kvar men började bli gammal. Med Hobbe började en annan sorts träning, vid började med räddnings sök och han var bra, bättre än jag då förstod, vi startade på SM och kom 2a när han var 2 år. Då var jag nyss hemkommen från England där jag hade studerat några månader men också köpt hund nr3, Roseberri Wilnelia, Frida.

Jag avslutade ett förhållande, blev färdig med utbildningen, fick jobb i Lysekil och Frida blev kvar i Örebro hos min tidigare sambo. 

Att jag flyttade till just Lysekil berodde på att där hade min morfar sommarstuga, jag har varit här på sommaren sedan jag låg i mammas mage och ville uppleva hur det var att bo här på vintern. Dessutom var jag uttagen till SM igen med Hobbe och detta året var det i Uddevalla så träning på nära håll verkade bra, att jag sen skulle vara gravid då och bara kräkas är en annan historia, vi kom inte högt i pris listan i alla fall ;)

Vi packade den blå Saaben jag och Hobbe, for till Lysekil och påbörjade nästa period i livet. Jag träffade maken, blev gravid och vi blev kvar här. Frida flyttade in hos oss några år senare då hennes ägare hastigt avled, en stor sorg för mig då mycket obearbetat kom upp men så är det med livet..

Maken som aldrig haft hund ville ha en egen så vi skaffade Kotten, Berntsons Handsome, som var allt annat än vacker. En härlig kille som rymde jämt. Inte så konstigt kanske. Med småbarn hade jag inte tiden ,men hallå han var ju makens hund..  Jo men visst men maken jobbade jämt och hundköpet var nog ganska dumt då men så är det.... Jag jakt tränade med honom, för med köpet av Hobbe kom även apporteringsträningen in i mitt liv. 

Jag som varit en bruks och lydnads tjej tog nu jägarexamen och testade nytt. Hobbe fick en 1 nkl och Kotten tror jag startades en gång med uruselt resultat ;) Men han var en härlig kompis för barnen, de lärde sig stå och gå med hjälp av hans päls, tog ett grabba tag i ryggen och drog sig upp, det lekte tandläkare och annat med honom, han var så snäll. Hobbe fick cancer i käken och dog... Frida flyttade in men fick sedan även hon tumörer i magen och dog. Smulan flyttade in, High hopes All for Kiwi.

 En omplacerings hund som aldrig riktigt mådde bra, hon åt allt som fanns i närheten och efter två stora och mkt dyra operationer där olika föremål avlägsnades från tarmen så fick hon somna in. 

En ny period i livet startade. Barnen växte och jag jobbade, hundarna fick bli sällskaps djur, träning/tävling hade jag inte tid med. Men det var många tidiga morgnar när jag kände längtan. Längtan efter träningskompisarna, spänningen inför en start, gemenskapen... Men den perioden var det barnen som var prio 1, genom åren har jag sett alldeles för många "hundbarn"som dragits med av sina föräldrar, som gråtit och snorat i kalla skogar, i regn och snö och så ville jag inte alls ha det. Mina barn har varit med för att de velat det och jag har avbrutit och åkt hem när de ledsnat. Ibland har maken lämnat av mig och tagit barnen på andra aktiviteter när jag startat. Men fokus var alltid på att detta var mitt intresse, inget som skulle påtvingas någon annan.


Så när barnen blev större blev längtan stor, Kotten var gammal och Tasha flyttade in. Vilken hund det var. Saknaden efter henne är fortfarande stor. Hon fick tumörer i magen bara 3 år gammal, en månad efter att vi tagit en 1a i ökl på jaktprov så var hon borta. Tasha var bara min, hon ville inte göra något, inte ens gå en kort promenad med någon annan..


 Året innan hade Kotten fått somna in 11 år blev han, växte i sitt skinn gjorde han aldrig, fällde gjorde han alltid , så vi hade gula labbehår i huset i många år efter hans bortgång. 

Ellen, Tish och Noël! Våra tre svarta....  Som var med under sjukdomstiden, rehaben, barnens tonårs tid och start i vuxenlivet...

Ellen kom som sällskap till Tasha när Kotten gick bort. Tishen köpte jag i förtvivlan när jag miste Tasha så hastigt och Noël var dotterns hund som hon fick när jag blev sjuk. Alla tre har en historia hos oss. 

Men vad jag nu vill komma till är att nu är de alla borta.

 Tishen fick somna in i min famn i onsdags och en stor period i mitt liv är över. 

Åren med barn hemma och familjeliv är över. Alla de hundar som mina barn växt upp med är borta nu, Tishen var den sista. Den sista länken i denna kedja är bruten och det finns en extra sorg i detta...

 Hundar är vad som för mig definierar de olika perioderna. Dojjan var ingången i vuxenlivet.

 Hobbe/ Frida, står för flytten och förändringen men också starten av familjelivet och småbarns åren... osv.. 

De har alla olika platser i olika delar av mitt liv. Och med Tishens bortgång är det över.

 En ny period har startat och med i den har jag Milla och till viss del Ville. 

Men sorgen i mitt hjärta är stor just nu, inte bara över bästa Tishen kompisen utan också över att min period som ur mamma är över. Jag kommer alltid att vara mina barns mor men inte på samma sätt och det är lite ledsamt.

Ett långt inlägg blev det och har ni orkat läsa hela är jag lite glad, detta är en del av min historia, en del jag är stolt och glad över..... Men nu startar vi nästa....

Helena.





2 kommentarer:

  1. Det är alltid lika intressant att läsa dina texter och tankar!

    Med Tishen hade du många härliga år, många goa minnen att titta tillbaka på.
    Goaste hunden som satte spår hos de flesta 💜

    Kramar i massor/Malin och Ingo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Malin, så kul när någon skriver en rad! Kram till dig och Ingo!

      Radera

Gadgeten innehöll ett fel