Varför är det bara elände nu?

 

Det här året har verkligen inte startat bra.

Fina svärfar gick hastigt bort.

Alla i min närhet och jag själv fick corona.

Min mamma somnade in förra fredagen efter en kort tids sjukdom.

Och nu är det krig och det i vår närhet.

Finns det inget slut på allt elände som nu händer?

Nu när coronan äntligen börjar bli hanterbar och världen så sakteliga börjar öppna upp då tar en människa ett beslut som återigen vänder upp och ned på allt. En människas tankar och planer förstör för så många. Varför, varför kan vi inte bara ha lite lugn och ro....

Dags för nästa steg.

Jag har sökt en tjänst, en förskollärartjänst.

Jo då, så är det.... Jag sa för några år sedan " Aldrig mer", jag ska aldrig mer arbeta inom barnomsorgen.

Jag har varit på anställningsintervju.

 Vilket var spännande men lite läskigt, många, många år sedan jag sista satt där och sålde mig själv. 

Sålt mig själv har jag i betydelsen, att jag har marknadsfört mig, jag har sålt in mig till arbetsgivaren, eller ja rektorn då för det är en kommunal förskola. Jag har inte sålt mig själv som i att jag gett upp och tagit vad som helst för att arbetsförmedlingen krävt det. Detta har jag gjort av egen fri vilja. Arbetsförmedlingen vet inte ens om det .. än..

Och vilken skillnad det var. Att sitta där som den jag är idag,  till skillnad från den jag var för några år sedan. Att känna mitt värde, både till mig själv men också till mitt yrke. Vad jag kan tillföra. Att känna, verkligen känna, utan att darra, vad jag är, vem jag är och vad jag har att ge.

Fick jag jobbet då? 

Jo då det fick jag men bara som antingen vikariat eller provanställning. Ingen fastanställer en som varit så utbränd som jag, de vill se att jag håller, inte blir sjuk igen och kostar pengar.. Jag var tydlig med att en heltidstjänst inte var vad jag ville ha just nu och heltids personal är vad de vill ha. 

Kompromissen blev en 80% på vikariat till sista juni -17 med den lön jag begärde, så jag är ganska nöjd.

 Så, steget är taget.

 Jag har arbetstränat - Jag har vikarierat på timmar ( vilket jag skulle kunna göra jämt om det inte var så osäkert) - Jag har vikarierat på heltid ( vilket var otroligt tufft och inget jag vill göra jämt) - Jag har sökt och fått en tjänst. Hur det känns? Ja det får bli ett annat inlägg...... Nu är det helg och vila som gäller!

Du kommer aldrig mer att orka lika lika mycket som.....

Att bli utbränd innebär för många, ja alla kan jag tro, att man inte orkar lika mycket som man tidigare gjort. Att man behöver vila mer och undvika vissa saker/miljöer.

När jag fick det beskedet, hörde de orden, så grät jag, sörjde över vad jag trodde mig förlora, förbannade min egen dumhet som satt mig i skiten och orsakat mig detta. Att aldrig mer bli den jag varit, aldrig orka så mycket som jag gjort...

Och det kan jag säga nu är en lycka. 

Att aldrig mer orka stressa runt och fixa allt som andra inte gjort, aldrig mer säga ja till sådant som jag inte vill eller har tid till,  aldrig mer tacka ja till aktiviteter som känns helt fel, aldrig mer fortsätta när kroppen och huvudet säger stop... Ja listan kan göras lång över saker jag aldrig mer kommer orka göra.

Nej jag kommer aldrig mer orka göra allt det som oftast kändes helt fel men som jag gjorde för att alla andra gjorde, som jag kände förväntades av mig och det känns jävligt bra får jag säga!!

Att få den insikten känns bra. Nej jag kommer aldrig mer att orka lika mycket som jag gjorde innan, nu kan jag välja, jag har sett och insett att, jag kan välja. Så 95 % av det jag  numera inte kan, är saker som jag inte ville göra men gjorde i alla fall. Jag har lärt mig att sålla bort sådant som är onödigt...

Så när jag nu ser på domen, så är den en välsignelse. Nej jag kan/orkar inte lika mycket som förr men det behöver jag inte heller, för nu gör jag bara det jag verkligen vill göra och orkar de få saker som jag måste...

Visst är det tufft att gå igenom det jag gjort men det var väl värt det så här när jag ser tillbaka!

Sjukskriven - värdelös-smitare...

När jag blev sjukskriven kände jag mig helt värdelös, ja som en smitare, en snyltare som levde på samhället. Eftersom min sjukdom inte syntes, kändes det ännu värre och jag försökte prestera här hemma för att på något sätt täcka upp för att jag inte jobbade.
Nej, jag jobbade inte.
Jag kunde inte jobba, kunde inte ens gå ut i början om jag var ensam, orkade inte gå så långa sträckor, ja i början inte ens 50 m utan att vara tvungen att vila. Men det syntes inte på mig för okända människor, ja inte ens för de som kände mig, om de inte tittade noga.
Detta var en hemsk upplevelse, jag mådde verkligen urdåligt vissa stunder men det syntes inte heller så tydligt, för jag gömde mig då. Jag stängde in mig här hemma, tog inte kontakt med någon, svarade inte i telefonen och absolut inte om det var chefen som ringde.
 Jag skämdes, skämdes över rädslan , över ångesten som grabbade tag i mitt inre vid minsta tecken på yttre krav. Att duscha var ett krav, klippa naglarna, ja något så enkelt som det kändes som ett krav, jag var ju tvungen att ge en bit av mig själv. Men inget av detta syntes på utsidan om man inte tittade noga.
Varför skriver jag då detta nu? Ja det kan man undra, det är nu ganska länge sedan jag var så sjuk och  nu fungerar vardagen nästan som vanligt igen. Jag får vara lite mer försiktig bara, inte tacka ja till allt och vila mer en vad jag tidigare gjort.
Jag mår bättre nu än jag någonsin tidigare gjort men jag jobbar inte så mycket, "snyltar" fortfarande delvis på samhället då jag har aktivitets stöd från arbetsförmedlingen.
Saken är den att jag vid en social sammankomst för någon vecka sedan hörde och kom i en diskussion med en människa angående dessa "lata snyltare som går hemma och är sjukskrivna för att de har ont i ryggen". "Ont i ryggen! Det är väl för fan bara att ta ett piller och gå till jobbet, vara hemma och inte jobba men byta tak det kan de, eller annat". Jag försökte då fråga om hen kände personen i fråga om hen visste vad det var för sjukdom? "Det är ren jävla lathet" fick jag till svar... Ja det är så vissa ser på människor som går hemma men inte ser sjuka ut.
 De ser vad man gör men inte hur man mår... Att ha ångest eller annan osynlig sjukdom är lite skamligt och man skyller gärna på något annat.
Ja jag har många gånger skyllt på ont i ryggen/nacken, för att slippa ut ångest laddade situationer. Sagt att, nej jag kan inte gå på föreläsning/kurs för det gör ont att sitta så länge, när det egentligen var situationen, att sitta inklämd mellan en massa okända i en trång lokal som gav mig ångest. Det är enklare att skylla på fysiska åkommor än psykiska. Eller fysiska som inte syns, ingen ser om du har en IBS mage eller annat...
Det är lätt att vara sjuk när det syns!! Hur många gånger har jag inte önskat mig ett brutet ben med mycket gips...
Jag blir så trött på människor som dömer andra utan att veta, som uttalar sig nedsättande om saker de inte känner till.
Kunskap är nyckeln till allt, att veta sanningen bakom fasaden, att veta varför och hur det ligger till. Gå några mil i min kropp så vet ni varför jag är hemma ibland, eller, gå på Ikea en lördag och känn paniksvetten rinna så förstår ni men uttala er inte om saker ni inget vet om.
Det är ju så, att man vet aldrig vad som döljer sig bakom en annan människas fasad.
Denna person ville inte lyssna, ville inte ändra sin uppfattning eller ens höra talas om att hen kunde haft fel, sjukskrivna som går hemma och drar är lata snyltare. Och så var det bara.... 

Så, vad vill jag ha sagt med detta? Jo att det som inte syns kan vara 1000 resor värre än ett brutet ben men ingen ser det så döm inte människor innan ni vet.

Intryck..

En biverkning av denna utbrändhet som jag nu går igenom, är att jag har svårt att sortera alla intryck, alltså, när det händer mycket på en gång. Då kan inte hjärnan sortera, när man är pigg och frisk, sorterar hjärnan av sig själv kan man säga, vad som är viktigt och vad man bara kan låta flyta förbi.
När jag nu är i en folksamling te x, så blir hjärnan överfull, den jobbar så det sprakar men allt blir en stor röra i stället för att sorteras prydligt i olika fack. Om jag ska följa ett samtal och det är många som pratar samtidigt eller andra ljud som stör, då hör jag inte vad som sägs. Jag får problem med balansen, huvudvärk, ljuskänslig och ljudkänslig, alla intryck förstoras så jag blir väldigt påverkad. Det märks mest inomhus, ute är det mycket lättare. Jag tänker inte så mycket på det när jag är här hemma men på Ikea i lördags kväll.. då blev det kaos i hjärnan, det är som om alla samtal som förs omkring mig bombardera min hjärna samtidigt, alla som rör sig hastigt runt om, jobbigt som bara den och all energi går åt till att stå upp. Men det är helt normalt säger min doktor Karin, det går över… lätt för henne att säga men så sant. Jag får lära mig att inte vara så duktig och kasta mig in i saker som jag brukar göra utan i stället stanna upp och fundera över om jag behöver gå på te x Ikea…finns väl värmeljus på ica men jag vill så mycket och fram för allt, så vill jag att, allt ska bli som vanligt igen, vill kunna anmäla till my dog i Göteborg, vill handla på ikea, vill..vill så himla mycket.
Men det jag mest av allt vill, är att kunna köra bil igen, att ha den friheten att kunna sätta mig i bilen och åka vart jag vill, när jag vill men att inte kunna sortera i trafiken det är farligt, så jag får vänta å vänta, det går som sagt över men det tar tid..
Ha en fin dag, Helena.

Helgen som var…

Tillbringade vi på Ursandscamping utanför Vänersborg. Det är så fint där vid Vänerns strand med skogen bakom. Ett perfekt ställe för hundaktiviteter.

Jag kan nu mer och mer vara med på olika aktiviteter, kroppen orkar mer och det känns nu roligt igen. Vi har husvagnen med eftersom jag fortfarande måste vila mellan aktiviteter. Huvudet orkar inte hålla koncentrationen så långa stunder när jag är bland många människor och måste hålla koncentrationen. Men det gick bra och framför allt så kändes det roligt, en härlig känsla när jag nu orkar och kan igen, visst är det korta stunder åt gången men jag är med, jag står på benen och jag kan föra min hund igen.

Fast visst är det tur att han är lite rutinerad min hund, för efter 4 stationer var jag så trött i huvudet… så den 5e fick han lösa själv.. men jag är med, jag lever, jag börjar så sakta komma tillbaka till att orka/vilja vara med igen, det tar sin tid men jag är på rätt väg, jag har långt kvar men jag har inte bråttom. Fokus nu ligger vid att ha roligt, att njuta i solen med en kopp kaffe, att möta trevliga människor, inte att vinna eller vara bäst, nu har vi bara roligt.

På söndagen var det utställning men den fick maken och uppfödaren sköta! Jag blir väldigt mentalt uttröttad av att vara bland många människor och efter lördagen så fanns inte den energin.. Så jag valde att i stillhet gå till skogen och njuta tystnaden med kameran som sällskap. Så skönt! Och på eftermiddagen hade jag samlat lite ny energi och visade min hund i uppfödargruppen. Jag har nu lärt mig att jag inte behöver göra allt, inte vara med över allt, utan kan göra lite av varje som jag trivs med och mår bra av. Detta är stort för mig ska ni veta

Nu njuter jag av att vila i solen och ha det bra, nytt besök hos läkaren i eftermiddag och sen ny akupunktur i morgon. Den hjälper verkligen så bra, fast jag ska inte ha mer än en gång i veckan för kroppen måste hämta sig mellan behandlingarna.

Önskar er alla en härlig påskvecka!

Helena.